, 34 FEMTIOANDRA KAPITLET Man sköt ifrån riglarna, dörren gnällde på sina gångjärn, steg hördes i rummet och närmade sig. >Ställ bordet där!» sade en röst, som fången kände igen för att vara Feltons. Befallningen verkställdes. »Tag hit ljus och låt avlösa vakten», fortfor Felton. Denna dubbla order, som den unga löjtnanten utdelade åt samma personer, lät mylady förstå, att hennes uppassare voro desamma som hennes vaktare, det vill säga soldater. Feltons befallningar utfördes för övrigt med en tyst snabbhet, som gav en god tanke om den utmärkta disciplin han förstått att upprätthålla. »>Aha», sade han, »hon sover! Det är bra, när hon vaknar, äter hon väl sin kvällsvard.> : Och han tog några steg för att avlägsna sig. »Men, herr löjtnant», sade en soldat, som var mindre känslolös än sin befälhavare och som gått närmare intill mylady, »fruntimret sover inte.> SVad! Sover hon inte?> frågade F elton. »Vad gör hon då?» | >Hon är avsvimmad, hennes ansikte är mycket blekt, och hur jag än lyssnar, hör jag henne inte andas.» »Du har rätt», sade Felton, sedan han betraktat mylady från platsen, där han stod, och utan att taga ett steg mot henne; »gå och underrätta lord Winter om att hans fånge är avsvimmad, ty jag vet inte vad jag skall göra, då man inte kunnat förutse ett sådant fall.» Soldaten gick för att utföra sin officers befallning. Fel ton satte sig på en stol, som händelsevis stod nära dörren, och väntade utan att yttra ett ord eller göra en åtbörd. My- lady besatt den stora, av kvinnorna så träget studerade kon- sten att se genom sina långa ögonhår utan att synas öppna ögonlocken, och hon såg nu Felton, som satt med ryggen vänd mot henne; hon fortfor att betrakta honom under kanske tio minuter, och under dessa tio minuter vände den okänsliga vaktaren sig icke om en enda gång. Då kom hon att tänka på, att lord Winter snart skulle komma och genom sin närvaro ge hennes fångvaktare ny kraft; hennes första försök hade således misslyckats, och hon tog sitt parti såsom en kvinna, som litar på sina hjälp- medel. Hon lyfte alltså upp huvudet, öppnade ögonen och drog en svag suck. Vid denna suck vände Felton sig äntligen om. »Åh, ni har således kommit till sans igen, min fru», sad