—— FÖRSTA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 85 han; »då har jag ingenting vidare att göra här. Om ni be- höver något, har ni endast att ringa.» »O, min Gud, min Gud, vad jag har lidit !> halvviskade mylady med denna harmoniska röst, som liksom de forntida häxornas tjusade alla, som den ville bringa i fördärvet. Och i det hon satte sig upp i länstolen, intog hon en ännu behagfullare och friare ställning än förut, då hon låg till- bakalutad. Felton steg upp. »Ni kommer att bli serverad så här tre gånger om dagen», sade han: »klockan nio på morgonen, klockan ett på mid- dagen och klockan åtta på aftonen, Skulle detta inte passa er, kan ni själv bestämma andra tider i stället för dem jag nu föreslagit er, och man kommer i denna punkt att rätta sig efter edra önskningar.» Men jag kommer då alltid att vara ensam i det här stora och dystra rummet?» frågade mylady. »En kvinna här i grannskapet har blivit tillsagd och kom- mer hit i morgon; hon skall stå till er tjänst, så ofta ni önskar hennes närvaro.» »Jag tackar er, herr löjtnant», svarade fången ödmjukt. Felton gjorde en lätt hälsning och gick mot dörren. I samma ögonblick han skulle gå ut genom dörren, syntes lord Winter i korridoren, följd av soldaten, som skickats för att underrätta honom om myladys vanmakt; han hade en flaska med luktsalt i handen. »Nå, vad står här på?» sade han i spefull ton, då han såg fången sittande vid full sans och Felton färdig att gå ut. »Den döda har då redan stått upp igen? För tusan, Felton. min son, du märkte då inte, att man tog dig för en nybörjare och för dig spelade första akten av en komedi, som vi för- modligen få nöjet att följa i alla dess utvecklingsstadier ?> »Så trodde även jag, ers härlighet», svarade Felton, »men som fången i alla fall är en kvinna, så ville jag gärna visa henne all den hänsyn, som varje väluppfostrad man är skyl- dig en kvinna, om inte för hennes så åtminstone för sin egen skull.> Mylady darrade i hela kroppen; dessa Feltons ord ilade som en isande köld genom hennes ådror. »Stenhjärta», återtog lord Winter skrattande, »du har så- ledes ännu inte låtit förleda dig av det vackra håret, som hon så skickligt skyltar med, det vita hullet och den smäktande blicken ?> »Nej, ers härlighet», svarade den känslolösa unga mannen,