ANDRA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 93 Medan mylady sjöng, underlät hon icke att lyssna: solda- ten på post utanför hennes dörr hade stannat som om han förvandlats till sten; hon kunde således bedöma, vilken ver- kan hon gjort. Då fortsatte hon sin sång med obeskrivlig värma och käns- la; det föreföll henne, som om tonerna bredde ut sig allt längre och längre under valven och gingo som en magisk trollmakt att mildra hennes fångvaktares hjärtan. Emeller- tid tycktes det som om soldaten på post, som förmodligen var en ivrig katolik, slog ifrån sig trollmakten, ty han sade genom dörren: Var tyst då, min fru, er sång är sorglig som ett De pro- fundis, och måste man utom nöjet att ligga här i garnison för att vara Feltons. »Vad blandar du dig i, slyngel! Har man befallt dig att neka denna kvinna att sjunga? Nej. Man har befallt dig att bevaka henne och att skjuta på henne, om hon försöker att fly. Bevaka henne därför, och om hon flyr, så döda henne, men ändra ingenting i orderna.» Ett uttryck av outsäglig glädje lyste upp myladys ansikte, men detta uttryck var flyktigt som skenet av en blixt, och det hon gav sin röst allt det behag, allt det omfång och all den förförelse, som en avgrundsande utrustat den med: »Mot all gråt, allt ont jag röner, Dömd till landsflykt och till bojors kval, Jag min ungdom har och böner Och den Gud, som räknar mina smärtörs tal» Denna röst med sitt oerhörda omfång och sin sublima pas- Sion gav åt den sträva och ovårdade poesien i dessa psalm- verser en tjuskraft och ett uttryck, som även de mest exal- terade puritaner sällan funno i sina trosförvanters sånger, som de måste utsmycka med alla sin inbillningskrafts hjälp- medel. Felton trodde sig höra den ängel Sjunga, som trösta- de de tre hebreerna i den brinnande ugnen. Mylady fortfor: »Snart förtryckets boja viker, Ty vår Gud är rättvis, stark och god; Men om detta hopp oss sviker, I martyrens död vi offra då vårt blod.» Denna vers, i vilken den förfärliga tjuserskan ansträngde