98 FEMTIOFJÄRDE KAPITLET »Ni menar George Villiers?» sade Felton med upplågande blick. »Som avgudadyrkarna, de otrogna hedningarna kalla her- tigen av Buckingham», genmälde mylady. »Jag trodde inte, att det i hela England fanns en engelsman, som behövde en så lång förklaring för att känna igen den jag menade.» »Herrens hand är utsträckt mot honom», sade Felton, >han skall icke undgå det straff han förtjänar.» Felton uttalade i fråga om hertigen endast den avsky, som alla engelsmän hyste för den, som katolikerna själva kallade en blodsugare, utpressare, vällusting, och som puritanerna helt enkelt kallade satan själv. »O, min Gud, min Gud», utropade mylady, »då jag bönfal- ler dig om att sända denna man det straff han gjort sig för- tjänt av, så vet du, att det icke är min egen hämnd jag efter- strävar, utan ett helt folks befrielse jag anropar dig om!» »Känner ni honom då?» >Nå, äntligen ställer han en fråga till mig», tänkte mylady för sig själv, utom sig av glädje över att så fort ha konwmit till ett så lyckligt resutlat, och tillade därpå högt: »Äh, om jag känner honom! Ack, ja, ja, till min olycka, min eviga olycka !> Och mylady vred händerna liksom i den häftigaste smärta. Felton kände förmodligen inom sig, att hans styrka var nära att överge honom, och tog ett par steg mot dörren; fången, som icke förlorade honom ur sikte, rusade efter honom och höll honom kvar. »Ack, löjtnant Felton», utropade hon, »var god, var barm- härtig, hör min bön! Den där kniven, som lord Winters olycksaliga försiktighet berövat mig, därför att han vet vad jag skulle använda den till — o, nej, hör mig till slut! — den där kniven, låt mig få låna den bara för en minut, av nåd, av barmhärtighet, jag omfamnar edra knän! Ni håller dörren stängd och det är ju inte er jag vill något ont. Ack, min Gud, vilja er något ont, den enda rättvisa, goda och medlidsamma varelse jag träffat på, er, min räddare kar- hända! Låna mig denna kniv en minut, en enda minut, och jag lämnar er igen den genom luckan på dörren. Bara en minut, löjtnant Felton, och ni har räddat min heder!» »Ni vill döda er!» utropade Felton förskräckt och glömde att draga sina händer ur fångens; »ni vill döda er!» »Jag har förrått det!» halvviskade mylady och sjönk av- siktligt tillintetgjord ned på golvet; »jag har förrått min hemlighet! Han vet allt! Min Gud, jag är förlorad!»