TREDJE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 99 Felton stod kvar på samma plats, orörlig och obeslutsam. >Han tvivlar ännu», tänkte mylad » jag har inte spelat med nog sanning.» Det hördes någon gå i korridoren; mylady kände igen lord Winters gång, och Felton, som också kände igen den, tog ett steg mot dörren. Mylady rusade fram mot honom. »Ö, inte ett ord», sade hon med återhållen röst, »inte ett ord till denna man om allt vad jag sagt er, eller jag är för- lorad, och det är ni, ni...» Då stegen närmade sig, tystnade hon, av fruktan att hen- nes röst skulle höras, och lade med en åtbörd av outsäglig förfäran sin vackra hand på Feltons mun. Denne sköt henne sakta ifrån sig, och mylady sjönk ned på en liggstol. Lord Winter gick förbi dörren utan att stanna, och man hörde ljudet av stegen, som avlägsnade sig. | Felton, blek som ett lik, stannade några ögonblick och lyssnade med spänd uppmärksamhet, och då ljudet av stegen dött bort, andades han djupt, liksom när man vaknar upp ur en dröm, och skyndade ut ur rummet. »Ähp>, tänkte mylady, i sin tur lyssnande till Feltons steg, som avlägsnade sig i motsatt riktning mot lord Winters, äntligen har jag dig säkert fast!» en så mulnade åter hennes panna. »Om han säger något åt lorden, är jag förlorad, ty lorden, som mycket väl vet, att jag inte dödar mig, skulle i Feltons närvaro sätta en kniv i min hand, och han skulle då se, att hela min stora förtvivlan endast var spelad.» Hon gick och ställde sig framför spegeln och betraktade sin bild; aldrig hade hon varit så vacker. »Ja, det är bra!» sade hon småleende ; »han kommer inte att tala.» På aftonen kom lord Winter, på samma gång kvällsvarden bars in. »Ers härlighet», sade mylady till honom, sär då er närvaro ett oeftergivligt bihang till min fångenskap, och skulle ni inte kunna bespara mig den ökade tortyr, som edra besök förorsaka mig?» »Vad säger ni, min kära Syster», svarade lord Winter, »har ni inte själv med denna vackra mun, som i dag är så onådig mot mig, helt sentimentalt förklarat, att ni kom till England endast för att få råka mig så mycket ni ville, en njutning, som ni sade er så livligt sakna, att ni vågade allt för att skaffa er den: sjösjuka, storm, fångenskap? Nåväl, nu har