FJÄRDE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 107 icke mött andra än bedragare och gudlösa. Men ni, min fru, ni, så verkligt skön och till utseendet så ren, för att lord Winter skall kunna förfölja er som han gör, måste ni ha be- gått några missgärningar.> >De hava ögon», upprepade mylady i en ton av outsäglig smärta, »och skola dock icke se, de ha öron och skola dock icke höra.> »Men så tala då», utropade den unga officern, »tala, tala !> »Anförtro er min skam?» utropade mylady med blygselns rodnad på sina kinder; »ty ofta är den enas brott den andras skam. Anförtro er min skam, jag, en kvinna, åt er, en man? O>, fortfor hon, i det hon blygsamt betäckte sina vackra ögon med handen, »aldrig, aldrig skulle jag kunna det!» »Åt mig, åt en bror !» utropade Felton. Mylady betraktade honom länge med ett uttryck, som den unga officern tog för tvekan, men som endast var begär att observera och framför allt önskan att tjusa. Felton, i sin tur bönfallande, knäppte ihop händerna. »Nåväb, sade mylady, »jag vill anförtro mig åt min bror, jag vill våga det!» I detta ögonblick hördes lord Winters steg, men denna gång åtnöjde sig icke myladys fruktansvärda svåger med att, som dagen förut gå förbi dörren och avlägsna sig; denna gång stannade han och växlade några ord med skiltvakten, varpå dörren öppnades och han kom in. Medan dessa få ord utbyttes, hade Felton hastigt dragit sig tillbaka, och när lord Winter kom in, stod Felton några steg från fången. Lorden trädde in långsamt, och flyttande sin forskande blick från fången och till den unga officern, sade han: »Det är bra länge ni varit här, John. Har den där kvinnan berättat er sina brott? Då inser jag att det behövdes tid.> Felton ryckte till, och mylady insåg, att hon var förlorad, om hon icke kom den ur fattningen bragte puritanen till hjälp. Åh, ni fruktar, att er fånge skall undkomma er?» sade hon. »Nåväl, fråga då er värdiga fångvaktare där, vilken nåd jag nyss begärde av honom.» >Ni begärde en nåd?» frågade lorden misstänksamt. »Ja, ers härlighet», svarade den unga mannen förlägen. »Låt höra, vad det var för en nåd?» frågade lord Winter. »En kniv, som hon skulle lämna mig tillbaka genom dörr- luckan, en minut efter det hon fått den», svarade Felton. »Här finns således någon gömd här som den älskliga va-