106 FEMTIOFEMTE KAPITLET vel; »ja, jag känner igen den röst, som talar till mig i mina drömmar, ja, jag känner igen den ängels drag, som varje natt uppenbarar sig för mig och ropar till min själ, som inte längre finner någon söran : >Slå till, rädda England, rädda dig själv, ty annars skall du dö utan att ha blidkat Gud" Tala, tala», utropade Felton, »ty nu kan jag förstå er!» En blixt av fruktansvärd glädje, men hastig som tanken, sprang fram ur myladys ögon. Hur flyktig än denna mord- lystna glimt var, såg Felton den och ryckte till, som om den hade upplyst avgrunderna i denna kvinnas hjärta. Felton erinrade sig plötsligt lord Winters varningar, my- ladys lockelser och första försök strax vid sin ankomst; han ryggade tillbaka ett steg och sänkte huvudet, men utan att upphöra att betrakta henne, som om han varit tjusad av denna sällsamma varelse och icke kunde slita blicken från henne. Mylady var icke den kvinna, som misstog sig på denna hans tvekan. Under all hennes skenbara sinnesrörelse över- gavs hon icke ett ögonblick av sitt iskalla lugn. Innan Felton hunnit svara henne och hon tvangs att återtaga detta samtal, så svårt att hålla uppe i samma exalterade ton, lät hon sina händer åter falla ned, som om den kvinnliga svagheten åter vunhnit överhand över den inspirerades hänförelse. »Men nej», sade hon, »det tilhör inte mig att vara den Ju- dith, som skall befria Bethulien från denna Holofernes. Den eviges glaven är för tung för min arm, Låt mig därför und- fly vanäran genom döden, låt mig få taga min tillflykt till martyrskapet! Jag begär av er varken friheten, som en brottsling skulle göra, eller hämnden, som en hedning skulle göra, Låt mig få dö, det är allt vad jag begär. Jag bönfal- ler, jag anropar er på mina knän: låt mig få dö, min sista suck skall bli en välsignelse över min räddare.» Vid ljudet av denna ljuva och bönfallande röst, vid åsynen av denna blyga och nedslagna blick närmade Felton sig henne åter. Så småningom hade förtrollerskan iklätt sig denna magiska dräkt, som hon återtog och lade bort efter be- hag, det vill säga skönheten, mildheten, tårarna och framför allt den omotständliga dragningskraften hos en mystisk väl- lust, den mest uppslukande av alla. >Ack>», sade Felton, »jag förmår endast en sak, nämligen beklaga er, om ni kan bevisa mig, att ni är ett offer! Men lord Winter har svåra anklagelser mot er. Ni är kristen, ni är min trossyster ; jag känner mig dragen till er, jag som aldrig älskat någon annan än min välgörare, jag, som i livet