116 FEMTIOSJÄTTE KAPITLET överallt gåvo de ett fullt och matt ljud ifrån sig, vittnande om att de voro kompakta, utan några ihåligheter. »Jag gick väl minst tjugu gånger kring rummet, sökande någon utgång, men det fanns ingen, och jag föll, uppgiven av trötthet och förskräckelse, ned i en länstol. Under tiden hade det hastigt mörknat, och med mörkret ökades min fruktan. Jag visste inte, om jag borde sitta kvar på min plats; det föreföll mig som om jag var omgiven av okända faror i vilka jag kunde falla vid varje steg. Fast jag ingenting förtärt sedan gårdagen, hindrade min fruktan mig att känna hunger. »Intet ljud utifrån, som kunnat tillåta mig att mäta tiden, trängde till mina öron; jag antog endast, att klockan kunde vara sju eller åtta på aftonen, ty vi voro i oktober månad och det var alldeles mörkt. »Plötsligt for jag förskräckt upp vid gnällandet av en dörr, som vände sig på sina gångjärn ; en eldglob syntes över glas- öppningen i taket, kastande ett starkt ljus över rummet, och till min bestörtning såg jag en man stående några steg framför mig. »Ett bord dukat för två, med en fullfärdig supé, hade som genom ett trollslag rest sig mitt i rummet. >Denna man var densamme, som förföljt mig sedan ett år tillbaka, som svurit att vanhedra mig och som genom de första ord han uttalade lät mig förstå, att han natten förut utfört sitt skändliga uppståt.> : Den gemena skurken !s mumlade Felton. »Ja, ja, den gemena skurken!» utropade mylady, som såg, med vilket intresse den unga mannen, vars själ syntes hänga vid hennes läppar, följde denna besynnerliga berättelse. 2»0, ja, den gemena skurken! Han trodde det vara nog att ha triumferat över mig under sömnen, för att allt skulle vara färdigt; han kom i förhoppning om att, eftersom min skam nu var fullbordad, så skulle jag finna mig i den, han kom för att erbjuda mig sin rikedom i utbyte mot min kärlek. >Allt vad en kvinnas hjärta kan rymma av stolt förakt och förkrossande ord utslungade jag mot denna man, men för- modligen var han van vid sådana förebråelser, ty han hörde på mig lugnt, småleende och med korslagda armar; när han trodde, att jag talat till slut, närmade han sig mig, men jag rusade fram till bordet, ryckte till mig en kniv och höll spet- sen mot mitt bröst. . Tar ni ett enda steg till', sade jag, ”så får ni inte blott min vanära, utan även min död på ert samvete"