FEMTE DAGEN AV FÅNGEN SKAPEN 117 Förmodligen låg det i min blick, min röst och hela min person denna sanning i åtbörd, ton och hållning, som över- tygar även den uslaste, ty han hejdade sig. >'Er död?” sade han, "Åh nej, ni är en alldeles för vacker älskarinna, för att jag skulle vilja mista er på det sättet, sedan jag endast en enda gång haft den lyckan att få äga er. Farväl min sköna! Jag väntar och kommer tillbaka, när ni hunnit lugna er och bliva vid bättre lynne. »Vid dessa ord lät han höra en vissling; eldgloben, som lyste upp rummet, höjde sig och försvann, jag befann mig åter i mörkret. Jag hörde efter ett ögonblick samma buller som förut av en dörr, som öppnades och stängdes, den lysan- de globen sänkte sig på nytt, och jag var åter ensam. Detta ögonblick var förfärligt; om jag ännu kunnat hysa några tvivel om min olycka, så hade dessa tvivel nu sking- rats av den fasansfullaste verklighet; jag var i en mans våld, som jag icke allenast avskydde, utan även föraktade, en man i stånd till allt och som redan givit mig ett olyck- saligt bevis på vad han kunde våga.» Men vem var då denna man?» frågade Felton. »Jag tillbragte natten i en stol, darrande vid minsta buller, ty nära midnatt, som jag antog, släcktes lampan och jag be- fann mig åter i mörkret. Men natten förgick utan något nytt försök från min förföljares sida; dagen kom och bor- det hade försvunnit, men jag höll ännu kniven i handen. >Denna kniv var nu mitt enda hopp. Jag var tillintetgjord av trötthet, mina ögon brände av sömnlöshet, ty jag hade icke vågat sova ett enda ögonblick. Dagens ankomst lugnade mig åter, j ag kastade mig på sän- gen, utan att släppa ifrån mig den råddande kniven, som jag gömde under huvudkudden. >Då jag vaknade, var ett nytt bord dukat. Denna gång kände jag, trots min fruktan och ängslan, en glupsk hunger; det var nu fyrtioåtta timmar, som jag inte förtärt någonting alls. Jag åt litet bröd och frukt, men då jag påminde mig sömnmedlet, som man blandat i vattnet jag drack, rörde jag inte vid det vatten, som stod på bordet, utan gick och fyllde mitt glas i en marmorfontän, anbragt i väg- gen ovanför toalettbordet. »Trots denna försiktighet kände jag ännu en god stund efteråt den förfärligaste ångest, men denna gång var min fruktan ogrundad, jag tillbrakte dagen utan att bli utsatt för något av det jag befarade. >Jag hade haft den försiktigheten att slå ut hälften av