FEMTE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN 119 »Jag såg lampan åter höja sig och småningom lämna mig i mörkret; därpå hörde jag bullret av dörren, ett ljud som föreföll mig så välbekant, fast denna dörr inte öppnats mer an två gånger. »Jag kände instinktligt, att någon närmade sig mig; det påstås ju, att den olycklige, som gått vilse i Amerikas ur- skogar, på detta sätt känner annalkandet av en orm. »Jag ville göra en ansträngning, jag försökte ropa; med en oerhörd viljeansträngning reste jag mig till och med upp men endast för att genast falla ned igen — falla ned i min förföljares armar.> >Men så säg mig då, vem han var, denna man?» utropade den unga officern. Mylady såg med en enda blick allt det lidande hon tillfoga- de Felton, i det hon lade vikt på varje enskildhet i sin be- rättelse ; men hon ville icke spara honom någon tortyr. Ju djupare hon krossade hans hjärta, desto säkrare skulle han hämnas henne, Hon fortsatte således, som om hon inte hört hans utrop eller ännu inte ansett stunden vara inne för att ge bonom ett svar. >Denna gång var det dock inte ett slags livlöst kadaver utan känsla, som den uslingen hade att göra med. Jag har redan sagt er det: utan att kunna återfå det fulla bruket av mina själsförmögenheter, hade jag likväl ännu medvetande om min fara; jag kämpade således emot av alla krafter, och helt visst gjorde jag, hur försvagad jag än var, ett lång- varigt motstånd, ty jag hörde honom utropa: ”Dessa elän- diga puritanskor! Jag har väl hört, att de bruka trötta nt sina bödlar, men jag trodde dem mindre starka mot sina älskare. >Men ack, detta förtvivlade motstånd kunde inte räcka länge, jag kände mina krafter överge mig, och denna gång var det inte av min sömn, som den eländige begagnade sig — det var av min vanmakt.> Felton lyssnade utan att låta höra något annat än ett slags dovt rytande, men svetten rann från hans marmorpanna, och handen, som han dolde under rocken, klöste sönder hans bröst. Min första rörelse, då jag åter kom till sans, var att un- der huvudkudden söka efter kniven, som jag inte kunnat nå ; om den inte kunnat tjäna mig till försvar, kunde den åt- minstone göra tjänst vid försoningsoffret. Men när jag fattade denna kniv, Felton, fick jag en för- förlig tanke. Jag har svurit att säga er allt, och jag skall