120 FEMTIOSJÄTTE KAPITLET göra det; jag har lovat er sanningen, och jag skall säga den, om det också skulle bli mitt fördärv.> SNi fick den tanken att hämnas på denna man, inte sant?» utropade Felton. >Jo», svarade mylady. »Denna tanke var inte en kristens, jag vet det; utan tvivel var det vår själs eviga fiende, det omkring oss ständigt rytande lejonet, som ingav mig den, Ja, vad skall jag vidare säga er, Felton?» fortfor mylady med tonen hos en kvinna, som anklagar sig för ett brott; »denna tanke uppstod hos mig och lämnade mig inte mera. Det är för denna mordiska tanke som jag nu lider mitt straff.» »Fortsätt, fortsätt», sade Felton, »jag väntar med otålig- het att se er komma till er hämnd !> »Åh, jag beslöt att verkställa den så fort som möjligt! Jag betvivlade inte, att han skulle återkomma följande natt. Under dagen hade jag ingenting att frukta, Också, när frukosttimmen kom, tvekade jag inte att äta och dricka; det var mitt beslut att till kvällen låtsa äta, men i verklig- heten inte förtära någonting; jag borde således intaga till- räckligt med föda på morgonen för att kunna hålla ut med aftonens fasta. sMen som törsten varit det, som mest plågat mig under de två dygn jag var utan både mat och dryck, gömde jag undan ett glas vatten från frukosten. Dagen gick utan att ha annan inverkan på mig än att stärka mig i mitt fattade beslut; jag endast bemödade mig att inte låta mitt ansikte på något sätt förråda mitt hjärtas tankar, ty jag var säker på att man spionerade på mig; då och då kände jag till och med ett småleende på mina läp- par. Felton, jag vågar inte säga er, åt vilken tanke jag smålog, ni skulle fatta avsky för mig...» Fortsätt, fortsätts, sade Felton, ni ser ju hur jag lyss- nar och hur ivrig jag är att få höra slutet!» >Aftonen kom>, fortfor mylady, »och allt gick som förut; min supé framdukades som vanligt under mörker, därpå tändes lampan, och jag satte mig till bords. »Jag åt endast litet frukt, jag låtsade slå i vatten ur ka- raffinen, men drack endast det jag gömt i mitt glas; utbytet gjordes för övrigt ganska händigt, så att mina spioner, om jag hade sådana, inte kunde fatta några misstankar. »Efter kvällsvarden låtsade jag samma tecken till avdom- ning som aftonen förut; men denna gång, liksom om jag överväldigats av trötthet eller som om jag blivit förtrogen