ETT LÅN FRÅN DEN KLASSISKA TRAGEDIEN 125 rop, »trots mina rop, trots mitt motstånd, ty jag började förstå, att jag hotades av något värre än döden — grep bödeln mig, kastade omkull mig på golvet, misshandlade mig med sina grova nävar, och kvävd av snyftningar, näs- tan utan sans, anropande Gud, som inte hörde mig, uppgav jag plötsligt ett fruktansvärt skrik av smärta och blygsel: ett brännande, rödglödgat järn, bödelns järn hade blivit intryckt på min axel!> Felton uppgav ett rytande. »Se här», sade mylady, i det hon steg upp med en drott- nings majestät, >se här, Felton, hur man uppfunnit ett nytt martyrskap för den unga oskyldiga flickan, som blivit offer för en uslings djuriska lusta! Lär känna människornas hjärtan och låt hädanefter inte så lätt låna er som verktyg åt deras orättfärdiga hämnd !> Med en hastig rörelse öppnade hon klänningen och slet sönder batisten, som betäckte hennes barm, och rodnande av låtsad vrede och spelad blygsel, visade hon för den unga mannen det outplånliga märke, som vanärade denna så vackra axel. >Men>», utropade Felton, »det är ju en lilja jag ser där!» »Ja, och just däri ligger den största skändligheten,» sva- rade mylady. »Det engelska brännmärket — då hade man måst bevisa, vilken domstol, som ådömt mig det, och jag hade kunnat offentligt vädja till alla domstolar i riket; men det franska brännmärket -— o, genom det var jag verkligt brännmärkt !> Det var för mycket för Felton. Blek, orörlig, förkrossad av denna förfärliga upptäckt, bländad av den övermänsk- liga skönheten hos denna kvinna, som blottade sig inför ho- nom med en oblyghet, som han fann sublim, slutade han med att falla på knä för henne, på samma sätt som de för- sta kristna knäböjde för dessa rena och heliga martyrer, som de romerska kejsarnas förföljelse i cirkusen överläm- nade åt bödelns blodtörstiga lustar. Brännmärket försvann, skönheten ensam återstod. >Förlåt, förlåt !> utropade Felton. »O, förlåt!» Mylady läste i hans ögon: »kärlek, kärlek !> >Vad skall jag förlåta?» frågade hon. »Att jag slutit mig till edra förföljare.» Mylady räckte honom handen. »Så vacker, så ung!» utropade Felton och överhöljde hen- nes hand med kyssar.