166 SEXTIOANDRA KAPITLET »Ni kan tänka er min förvåning», fortfor mylady, »då jag fann mig ansikte mot ansikte med denna kvinna.» »Hon känner er?» >Nej.> »Således ser hon i er en främling?» »Jag är hennes bästa vän?» sade mylady och smålog. »Det finns, på min ära, ingen mer än ni, min bästa gre- vinna, som kan göra sådana underverk!» sade Rochefort. »Och det var en lycka, chevalier>, sade mylady, »ty vet ni vad som här är å färde?» »>Nej.> »Jo, man kommer i morgon eller övermorgon, försedd med en order av drottningen, och hämtar henne här.» »Verkligen? Och vem kommer?» »D'Artagnan och hans vänner.» »Sannerligen bete de sig inte så, att vi till sist bli tvungna att sätta in dem på Bastiljen.» »Varför har det inte redan skett?» »Ja, säg det! Därför att kardinaien har en viss svaghet för de där karlarna, en svaghet, som jag inte kan fatta.» »Verkligen?» »Ja.> »Nåväl, Rochefort, säg honom då, att vårt samtal på värdshuset RÖDA DUVvSsLAGET åhördes av dessa fyra män; säg honom, att sedan han farit sin väg, kom en av dem upp till mig och ryckte med våld från mig hans eminens skydds- brev, som han nyss givit mig; säg honom, att de låtit på förhand underrätta lord Winter om min ankomst till Eng- land, att de även den här gången höllo på att omintetgöra min beskickning, liksom de gjorde i fråga om diamanterna; säg honom, att av dessa fyra män är det egentligen endast två, som äro att frukta, nämligen dArtagnan och Athos; säg honom, att den tredje, Aramis, är hertiginnan de Chevreuses älskare ; honom måste man låta leva, man kän- ner hans hemlighet, han kan bli oss nyttig; vad den fjärde, Porthos, angår, så är han ett dumhuvud, en inbilsk narr och tok, som man inte behöver bry sig om.» »Men dessa fyra män måste i denna stund deltaga i La Rochelles belägring?» »Jag trodde så också, men ett brev, som fru Bonacieux fått från hertiginnan de Chevreuse och som hon haft den oförsiktigheten att visa mig, kommer mig att tro, att de där fyra herrarna tvärtom äro på väg hit för att röva bort henne.»