184 SEXTIOFJÄRDE KAPITLET Och slutligen kände mylady herrarna, under det hon där- emot icke kände betjänterna; men å andra sidan kände be- tjänterna fullkomligt väl mylady. Alla fyra borde sammanträffa dagen därpå klockan elva; om de upptäckt myladys tillflyktsort, så skulle tre stanna för att bevaka henne, medan den fjärde återvände till Béthune för att underrätta Athos och tjäna de fyra vännerna till vägvisare. Sedan dessa anordningar blivit träffade, drogo sig be- tjänterna i sin tur tillbaka för natten. Då steg Athos upp från stolen, spände om sig sin värja, svepte in sig i sin kappa och gick ut från värdshuset; kloc- kan var då nära tio på aftonen. Vid denna tid på kvällen äro, som man vet, gatorna i landsortsstäderna icke mycket befolkade. Athos tycktes likväl söka någon, till vilken han kunde vända sig med en fråga. Slutligen mötte han en för- senad vandrare och gick fram till honom och sade några ord; mannen, som han vände sig till, studsade förskräckt tillbaka, men svarade likväl på musketörens fråga med att peka åt ett håll. Athos erbjöd mannen en halv pistol, om han ville följa med och visa honom vägen, men mannen avslog. Athos fördjupade sig in på den gata, som den tillfrågade utpekat, men då han kom fram till en tvärgata, stannade han på nytt, synbarligen oviss om vägen. Som emellertid denna tvärgata mer än något annat ställe erbjöd utsikt att kunna träffa någon, stannade han, och om ett ögonblick kom verk- ligen en nattväktare. Athos upprepade samma fråga, som han gjort till den förste han mötte, men nattväktaren visade samma förskräckelse, nekade även han att följa med och utpekade den väg Athos borde följa. Athos gick på i den anvisade riktningen och kom ut till förstaden, som låg i motsatt ända av staden mot den, där han och hans kamrater kommit in. Där syntes han åter orolig och villrådig och stannade för tredje gången. Lyckligtvis kom nu en tiggare, som gick fram till Athos och bad om en slant. Athos erbjöd honom en écu, om han ville följa med honom dit han skulle gå. Tiggaren tvekade ett ögonblick, men då han fick se silverslanten, som lyste i mörkret, fattade han sitt beslut och gick före Athos och visade vägen. Då de kommit till ett gathörn, visade han honom på långt håll ett litet för sig självt liggande, ensligt och dystert hus. Athos gick fram dit, men tiggaren, då han väl fått sin be- talning, tog till benen allt vad han förmådde.