MANNEN I RÖDA KAPPAN 185 Athos gick runt omkring huset, innan han kunde upptäcka dörren mitt på den rödfärgade väggen ; intet ljussken syntes genom springorna på luckorna, intet ljud förrådde, att hu- set var bebott, det var mörkt och tyst som en grav. Tre gånger knackade Athos, utan att någon svarade. Tredje gången hördes dock steg inifrån närma sig, slutligen öppnades dörren till hälften och en reslig man med blek hy och svart hår och skägg blev synlig i dörröppningen, Athos och han utbytte sakta några ord, varpå den resliga mannen gav musketören ett tecken, att han kunde stiga in. Athos begagnade sig ögonblickligen av tillåtelsen, och dör- ren stängdes efter honom. Mannen, som Athos gått att söka upp så långt bort och som han haft så svårt att få reda på, lät honom följa med in i sitt laboratorium, där han höll på att med ståltrådar sätta ihop de skramlande benen i ett skelett; hela kroppen var redan hopfogad, endast huvudet låg kvar på ett bord. Hela den övriga inredningen visade, att den, hos vilken Athos befann sig, ägnade sig åt naturvetenskaperna ; där funnos glasburkar fulla med ormar och försedda med på- skrifter upptagande de olika arterna; torkade ödlor lyste som smaragder, infattade i stora ramar av svart trä; slut- ligen funnos där knippor av vilda växter, med stark lukt och förmodligen med för den stora hopen okända egenska- per, fästa i taket och hängande ned i alla rummets hörn, För övrigt ingen familj, ingen tjänare, den resliga man- nen bebodde ensam detta hus. Athos kastade en kall och likgiltig blick på de nyss be- skrivna föremålen, och på uppmaning av den han kommit att söka satte han sig ned nära honom. Därpå förklarade han för honom orsaken till sitt besök och den tjänst han begärde av honom; men knappt hade han uttalat sin önskan, förrän mannen, som förblivit ståen- de mittför musketören, ryggade tillbaka förskräckt och vägrade. Då tog Athos ur fickan upp ett litet papper, på vilket voro skrivna två rader försedda med underskrift och sigill, och visade dem för den, som alltför tidigt givit till- känna sin ovilja. Den resliga mannen hade knappt hunnit läsa de två raderna, sett på underskriften och känt igen sigillet, förrän han bugade sig till tecken att han icke längre hade några invändningar att göra, utan var färdig att lyda. Athos begärde icke mera; han steg upp, hälsade och gick, följde samma väg tillbaka som han kommit, trädde åter in i värdshuset och gick in till sig.