Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Varje filmfestival avslutas med en riktig fest. Där är alla
med.
Där är de som skapar film, skriver om film, distribuerar
film, ordnar festivaler. Där är de som bestämmer om pengarna.
Där är de som bara älskar film. Där är Ray och Berit.
Men Ray sitter och gråter.
Han har sett Lamerica.
Berit talar med en filmskapare från ett land långt borta.
Han når henne bara till axeln. Berit är 1.92 lång. Hans hår
doftar svagt orientaliskt.
- Du är svensk,
ropar han till
henne. Swedish!
You Swedish
people do really
know the art of
suffering. My
brother lived for
some time in Tranås. I visited him, and I saw one Swedish
film once. It was a poor film, but the suffering was
outstanding! I was impressed!
- Lilla Fridolf och jag?
- No no, that was not the name of it! I think it was...
something about blueberries... does that ring a bell?
Blueberries, but it was a black&white movie. Maybe
strawberries? Blackberries?
Berit tar ett steg bakåt för att kunna se honom bättre.
- Suffering. I can see it in your eyes too. But with you
it's more like sorrow...
- Oh really?
- Please, no offense... It's alright with me... Sorrow... is
the finest sentiment you could feel. It makes you return to
yourself... when the festival is over...
Ska hon säga honom att det är ögoninflammation, skoskav,
sittskav, sömnbrist..? Han skulle inte förstå. Han
gjorde Saddam och Gomorra. Nu lever han i Rovaniemi
under antaget namn.
Han tar hennes hand, och håller den länge. Och säger
ingenting mer.
Musiken letar sig vägar genom sorlet. Hans hår doftar
orientalisk celluloid.
I ett hörn sitter Ray, lutad över ett bord, med ansiktet begravt
i händerna. Han visste inte att det kunde bli såhär.
Han har sett alla Peckinpahs filmer. Scorsese, de Sica,
Godard, Poulard, Negrini, Mancini, Parfetti. Så mycket
kallt stål, och ändå har det smakat med en cigarett efteråt.
Men inte denna gång.
Ida sitter intill honom och stryker hans hår.
- Nu vet jag vem du är, säger hon sakta. Du var inte
med i Brödbutiken. Du jobbar på min flickas dagis. Du är
en sån som jag, en vemsomhelst som älskar film. Ingen av
oss kommer att bli stor och berömd som andra här.
Ray tar långsamt händerna från ansiktet och ser på
henne.
Men vi får nånting annat istället, fortsätter hon. Vi kan ta
film på allvar. För oss är den inte en fråga om kameravinklar.
För oss är den... verklighet. Jag såg också Lamerica.
Hon tystnar. Ray tar långsamt upp näsduken, för andra
gången under denna filmfestival, och snyter sig. Han öppnar
munnen som för att säga något, men hon hinner före.
- Det är lustigt, säger hon, förr trodde jag inte på det.
Men nu vet jag att en film kan ändra en människas liv.
Vad är det som händer? Ray snyter sig igen. Så harklar
han sig och säger, fast det låter som hicka:
- Säj inget mer nu för fan snälla människa!
- Jag vet hur du känner, säger Ida. Vreden stiger i oss.
Den stiger och sjunker... som havet... Jag såg också
Lamerica. Med dig. Vi satt på olika platser i salongen, men
ändå tillsammans. Vi är alla med på den båten.
Så kysser hon honom, reser sig och går.
Då reser han sig också.
- Ja, säger han. Ja ja ja. Och vafan...?
Ingen hör honom. Därborta dansar Berit festivalens
sista vals.
Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm