- Project Runeberg -  De älskade film /
X

(1995) [MARC] Author: Thomas G. Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1995, less than 70 years ago. Thomas G. Tidholm is still alive, as far as we know. Anna-Clara Tidholm is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

X

Varje filmfestival avslutas med en riktig fest. Där är alla med. Där är de som skapar film, skriver om film, distribuerar film, ordnar festivaler. Där är de som bestämmer om pengarna. Där är de som bara älskar film. Där är Ray och Berit. Men Ray sitter och gråter. Han har sett Lamerica. Berit talar med en filmskapare från ett land långt borta. Han når henne bara till axeln. Berit är 1.92 lång. Hans hår doftar svagt orientaliskt.
- Du är svensk, ropar han till henne. Swedish! You Swedish people do really know the art of suffering. My brother lived for some time in Tranås. I visited him, and I saw one Swedish film once. It was a poor film, but the suffering was outstanding! I was impressed!
- Lilla Fridolf och jag?
- No no, that was not the name of it! I think it was... something about blueberries... does that ring a bell? Blueberries, but it was a black&white movie. Maybe strawberries? Blackberries? Berit tar ett steg bakåt för att kunna se honom bättre.
- Suffering. I can see it in your eyes too. But with you it's more like sorrow...
- Oh really?
- Please, no offense... It's alright with me... Sorrow... is the finest sentiment you could feel. It makes you return to yourself... when the festival is over...
Ska hon säga honom att det är ögoninflammation, skoskav, sittskav, sömnbrist..? Han skulle inte förstå. Han gjorde Saddam och Gomorra. Nu lever han i Rovaniemi under antaget namn. Han tar hennes hand, och håller den länge. Och säger ingenting mer. Musiken letar sig vägar genom sorlet. Hans hår doftar orientalisk celluloid.

I ett hörn sitter Ray, lutad över ett bord, med ansiktet begravt i händerna. Han visste inte att det kunde bli såhär. Han har sett alla Peckinpahs filmer. Scorsese, de Sica, Godard, Poulard, Negrini, Mancini, Parfetti. Så mycket kallt stål, och ändå har det smakat med en cigarett efteråt. Men inte denna gång. Ida sitter intill honom och stryker hans hår.
- Nu vet jag vem du är, säger hon sakta. Du var inte med i Brödbutiken. Du jobbar på min flickas dagis. Du är en sån som jag, en vemsomhelst som älskar film. Ingen av oss kommer att bli stor och berömd som andra här. Ray tar långsamt händerna från ansiktet och ser på henne. Men vi får nånting annat istället, fortsätter hon. Vi kan ta film på allvar. För oss är den inte en fråga om kameravinklar. För oss är den... verklighet. Jag såg också Lamerica. Hon tystnar. Ray tar långsamt upp näsduken, för andra gången under denna filmfestival, och snyter sig. Han öppnar munnen som för att säga något, men hon hinner före.
- Det är lustigt, säger hon, förr trodde jag inte på det. Men nu vet jag att en film kan ändra en människas liv.
Vad är det som händer? Ray snyter sig igen. Så harklar han sig och säger, fast det låter som hicka:
- Säj inget mer nu för fan snälla människa!
- Jag vet hur du känner, säger Ida. Vreden stiger i oss. Den stiger och sjunker... som havet... Jag såg också Lamerica. Med dig. Vi satt på olika platser i salongen, men ändå tillsammans. Vi är alla med på den båten.
Så kysser hon honom, reser sig och går. Då reser han sig också.
- Ja, säger han. Ja ja ja. Och vafan...?
Ingen hör honom. Därborta dansar Berit festivalens sista vals.

Copyright © Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:07:27 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dealska/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free