Under festivalen görs otaliga intervjuer. Det förekommer
debatter och presskonferenser där blyga, filmälskande,
ohyggligt pålästa journalistvolontärer får tillfälle att ställa
frågor till dem som skapat filmerna.
Inga dumma frågor om skonummer eller favoriträtter
ställs vid dessa tillfällen. Journalisterna går alltid rakt på de
djupaste, mest personliga frågorna. Förr eller senare ställs
den allra tyngsta frågan: VAD ÄR FILM FÖR DIG?
Filmskaparna ser då plötsligt upp, deras blickar stelnar
till och skärps under någon mikrosekund och de liknar
storviltjägare som, efter att ha suttit på pass i veckor, äntligen
får se den vita noshörningen komma. Samtidigt saktas
deras rörelser ned till ultrarapid som för att inte störa eller
skrämma bort själva frågan... De fyller sina glas med mineralvatten,
de tänder sina cigarretter, de rätar upp sig i stolen
och svarar:
"För mig är film ett sätt att plåga
mig själv. Jag försöker skapa de
scener som skulle ha förändrat mitt
eget liv, vilket de inte gjorde eftersom
de aldrig inträffade. Varje människa
har ett antal alternativa liv
som alla kunde ha givit absolution
eller förlöst det ena eller det andra
hos henne. Men som vi alla vet får
människan ingen förlösning under sin livstid, och knappast
därefter heller. Det enda hon kan göra är att tänka på
allt detta som borde ha hänt henne... Jag tror att filmen
uppfanns på rent jävelskap, att Gud tipsade någon svagsint
stackare om denna grymma möjlighet, och sedan var det
på sätt och vis kört, för när idén var planterad var vi
tvungna att använda den. Jag själv är den som har gått
längst i detta, de andra är bara till hälften medvetna om
den obönhörliga mekaniken i allt filmskapande, att vi har
blivit som Gudar men att vi ändå bara kan göra en enda
sak, att klippa våra egna vingar."
|
"Film är den alltigenom perversa
konsekvensen av seendet, av
att vi har ögon. Det mänskliga ögat
innehåller visserligen blod, men
mest av allt en sorts genomskinlig
vätska, möjligen vatten. Spelar
ingen roll vad det är, det betydelsefulla
är att vi ser rakt igenom det
och in i en annan värld, den vi
lever i. Till skillnad från den värld vi är. På så vis är vi
dömda att leva andras liv, och att aldrig helt kunna se
våra egna. Film är den fruktansvärda konsekvensen av
detta, ett stirrande som om ögonlocken vore borta och vi
inte kunde blunda. Och det är just det: Vi kan inte
blunda. Vi måste göra film."
|
"Den vanliga människan är
varje konstnärs största problem.
Den vanliga tråkiga människan,
hon som inte har den blekaste aning om vart hon är på väg
och i så fall varför. Hon som ingen står ut med, hon som
det finns fem miljarder av i denna värld. Låt gå för att
många säger sig vilja berätta om den vanliga människan,
men vad får man sedan höra? Jo att varje människa likförbannat
är UNIK? Jag vill lösa problemet genom att göra
henne just så vanlig. Och tråkig. Ingen annan har tagit
vara på den möjligheten. Alla talar om förtätning eller förhöjning,
dom borde tillstå att dom är lögnare. Dom
springer benen av sig för att söka utvägar, för att göra allting
lite roligare än det är. Fusk är vad jag kallar detta. Alla
vill att något ska hända. Den som ser mina filmer inser att
det inte ens är möjligt. Att vi är dömda att sitta kvar på våra
stolar och se detta skådespel om och om igen."
|
"Film... för mig, är helt enkelt att gå
in i någonting och stanna där... en
stund... Jag vill att det ska kännas bra...
därinne. Och jag menar bra, ungefär
som när man äter någonting gott... och
man inte riktigt vet vad det är... eller
när man bara mår bra, för att någonting
har lagts till... bara som en enkel svävning.
.. Musik är viktigt i film, man kan säga att om man
kunde lägga till rätt musik hela tiden... i livet, skulle det
vara samma sak som att allt blev till film... den känslan
skulle påminna om... sömn, och jag tror att det är det som
saknas... i vår tid, att människor sov mera, eller hade lite
bättre sängar."
|
"Mina filmer är korta. Oerhört korta,
tycker somliga. Den längsta är 36 sekunder,
men idealet ligger runt 22. Jag
anser att varje film är ett brott mot en
övergripande princip. Människan har
inte vingar heller, och det är ingen tillfällighet.
Det blir ett enda språng, sedan
faller man hjälplöst. Nu måste jag sluta. "
|
"Jag har en historia att berätta.
Det är det som är film för mig, att
berätta min historia. Min historia
handlar om en kniv. När jag var
liten gick jag förbi ett hus. En kniv
satt instucken i väggen. Jag tror det
var en förskärare. Nästa dag var den
borta... Jag har tänkt mycket på det
där. Jag kan inte förklara vad som hände, men det måste
ha hänt något, både med kniven och med mig. Ja kniven
försvann, men i alla mina filmer finns den med. Ibland har
jag bytt ut den mot en gaffel eller en sax, men det är
samma kniv ändå. Bara det är någonting vasst. Nu är det
jag som sätter dit den. Jag undervisar på filmskolan
hemma nu, och jag säger alltid: En kniv i en vägg, det är
alltings början och slut. Den som har någonting sådant
behöver aldrig bli galen."
|
När filmskaparna har sagt detta, blickar de ut mot publiken
med en slags utmattad välvilja i blicken, och en märklig
glans i ögonen som om de just hade älskat. Ett lugn sänker
sig över pressens representanter, ett lugn som kommer
sig av att absolut ingen kan tänka ut någon ytterligare
fråga, så uttömmande var svaren. De unga filmälskande
volontärerna reser sig från sina stolar och går med lätt
sänkta huvuden ut ur lokalen. Först senare på kvällen, när
det är dags att skriva, kommer tankarna vällande över
dem, som från en rämnande kraftverksdamm.