nödigt var. Uti denna bedröfvelse skänkte mig en väns behagliga samtal och prisvärda uppmuntringar så stor vederqvickelse, att jag hyser den fasta tro, det jag genom dem undgick döden. Men efter Hans behag, som, sjelf oändlig, till en oföränderlig lag för allting i verlden förordnat, att det skall hafva ett slut, förminskades min kärlek, som varit varmare än all annan, så att hvarken egen föresats eller andras råd eller uppenbar skam eller den fara, som deraf kunde uppstå, förmått tillintetgöra eller kufva den, af sig sjelf under tidens lopp så mycket, att den för närvarande hos mig blott qvarlemnat det behagliga intryck, den plägar göra på enhvar, som icke vågar sig alltför långt ut på dess djupa haf. Således erfar jag, att denne, som förut var mig en plåga, nu, då all ängslan är borta, qvarstår endast som en angenäm känsla. Men, ehuruväl min vedermöda upphört, har ej derföre minnet flytt af redan mottagna välgerningar, mig bevisade af dem, hvilka sjelfva genom sin välvilja för mig erforo bekymmer af mina sorger, och skall ej heller någonsin, som jag hoppas, förgå förr än i döden. Då nu tacksamheten, enligt min mening, bland öfriga dygder är att på det högsta anbefalla, och motsatsen att tadla, har jag för att icke synas otacksam inom mig beslutit att, då jag nu kan kalla mig fri, i den ringa mån, jag förmår, såsom en återgärd för hvad jag emottagit, skänka någon lindring, om ej åt dem, som tröstat mig, då de måhända genom sitt förstånd eller sin goda lycka icke äro deraf i behof, så åtminstone åt dem, som hafva det af nöden. Om än mitt bistånd eller min tröst, huru vi vilja kalla det, hvarken kan vara eller är annat än ringa för de bedröfvade, tyckes mig icke dess mindre, att den