Såsom jag, I hulda damer, förr hört omtalas, lefde i Paris en stor köpman och god man, som hette Jeannot från Chevigny, redlig och hederlig, och hade stor handel med allehanda sidenvaror. Denne plägade synnerlig vänskap med en ganska rik jude, kallad Abraham, hvilken likaledes var köpman och en särdeles redbar och ärlig man. När nu Jeannot betraktade hans redlighet och trofasthet, började han känna djupt medlidande öfver, att en så dygdig, förståndig och god mans själ i saknad, af den sanna tron skulle råka i fördömelse. Derföre begynte han vänligen bedja honom öfvergifva den judiska trons villfarelser och omvända sig till den christna sanningen, hvilken han kunde se alltid gå framåt och tillväxa, emedan hon vore helig och god, då han kunde märka sin egen tvärtom förminskas och blifva till intet. Juden svarade, att han hölle ingen tro utom den judiska för helig och rätt, att han vore född i den och i den ville både lefva och dö, och att intet någonsin skulle förmå vända honom från denna. Jeannot lät häraf ej förhindra sig att efter några dagars förlopp ånyo bringa sådant tal å bane och visade honom så bra eller så illa, som väl de flesta köpmän kunna förstå sig derpå, af hvilka skäl vår tro vore bättre än den judiska. Och, fastän juden var en stor mästare i den judiska lagen, började likväl Jeannots bevisningar behaga honom, vare sig, att den stora vänskap, han hyste för Jeannot, bevekte honom, eller att ord, dem den Helige Ande lade på den olärde mannens tunga, verkade det; men dock framhärdade han hårdnackadt i sin tro och lät ej omvända sig. Liksom han förblef envis, så upphörde icke Jeannot att enträget bedja honom, så att juden ändtligen, besegrad