öfverste herden. Jag rader dig således, bespar dig detta besvär till en annan gång vid någon vallfart, då jag måhända skall göra dig sällskap." Härpå svarade juden: "Jag tror, att det är, som du säger mig, Jeannot; men, för att säga allt i få ord, jag är alldeles besluten att resa dit, om du eljest vill, att jag skall göra det, hvarom du sa mycket bedt mig; i annat fall gör jag det aldrig." När Jeannot såg, att det var hans fasta beslut, sade han: "Välan, res med Gudi" och tänkte vid sig, att Abraham aldrig skulle blifva christen, sedan han fått se romerska hofvet. Men, da han dervid intet förlorade för egen del, upphörde han med att söka afråda honom. Juden steg till häst och färdades det fortaste han kunde till Rom. Dit ankommen, mottogs han hederligen af sina trosförvandter och började, utan att för någon omtala, hvarföre han ditrest, försigtigt gifva akt på påfvens, cardinalernes och de andra prelaternes samt hofmännens seder. Både hvad han sjelf, såsom varande en mycket skarpsinnig man, märkte, och det, som han dessutom af åtskilliga andra fick veta, visade honom, att de allesammans från den störste till den minste på det skändligaste försyndade sig genom vällust, och ej blott den naturliga, utan äfven den sodomitiska, utan att återhållas af samvetsagg eller blygsel, så att vid behandlingen af de vigtigaste saker glädjeflickors och gossars inflytande ej förmådde litet. Dessförutan fann han dem uppenbarligen för det mesta vara fråssare, drinkare och fyllhundar, med ett ord menniskor, hvilka, efter oskäliga djurs art, näst vällusten mera tjenade buken, än något annat. Vid närmare betraktande märkte han dem äfven allesamman vara så girige och penninghungrige, att de för penningar