följaktligen alla de andra med all sorgfällighet, med allt skarpsinne och all möda vinnlägga sig om att tillintetgöra och ur verlden fördrifva den christna religionen, då de tvärtemot borde vara hennes grundval och stöd. Men, eftersom jag nu ej ser det ske, hvarom de bemöda sig, utan er religion i stället beständigt tillväxer och blifver allt mera lysande och härlig, tror jag mig med rätta böra erkänna, att den Helige Ande stöder och upprätthåller henne, såsom framför alla andra sann och helig. Derföre bekänner jag öppet för dig, att, fastän jag förblifvit oböjlig och hård mot dina uppmaningar och ej velat omvända mig, jag nu af intet skall afvändas från min föresats att blifva christen. Låt oss derföre begifva oss till kyrkan, och låt der döpa mig efter er heliga tros bruk!" Jeannot, som väntade en alldeles motsatt slutsats, blef, när han hörde detta, den gladaste menniska i verlden. Han gick strax med Abraham till kyrkan Nôtre-Dame i Paris och bad der de andliga, att de måtte gifva honom dopet. Då dessa hörde, hvad han begärde, uppfyllde de det genast, och Jeannot blef hans fadder och kallade honom Johannes. Derpå lät han af förträfflige mästare fullkomligt undervisa honom i vår tro; och Abraham lärde den snart och var sedan en god och dygdig man af fromt lefverne.