och väl ordnade de örter voro, som här funnos, skulle blifva för långt att omförmäla; men visst är, att ingen angenäm planta, som kan fördraga vårt luftstreck, är till, som icke växte der i öfverflöd. I midten af lustgården (något som var icke mindre, utan snarare långt mera prisvärdt än allt det öfriga) låg en äng af det spädaste gräs och så djupt grönt, att det nästan syntes svart; den var helt smyckad af tusentals olika blommor och omgifven rundtikring af grönskande, kraftiga orange- och citron-träd, hvilka med både mogna och nya frukter och dessutom med sina blommor icke blott skänkte ögonen en behaglig skugga, utan äfven luktsinnet en fin njutning. Midt på denna gräsplan var en springbrunn af hvitglänsande marmor, prydd med beundransvärda snid-verk. Förmedelst en bild, som stod på en pelare i den, uppsprutade derur, jag vet icke om från en naturlig eller konstgjord ådra, högt mot himlen en vattenstråle af sådant omfång, att man kunnat drifva en qvarn med mindre; och denne föll sedan med angenämt plaskande åter ned i den klara källan. Detta vatten, så mycket nämnligen, som flödade öfver ur den fyllda behållaren, flöt sedan i dolda ledningar under ängen, kom i dagen derutanför i små vackra och konstrikt anlagda rännor och omgaf den helt och hållet. Derifrån lopp det genom dylika små bäckar nästan öfverallt genom trädgården, samlade sig slutligen tillhopa på ett ställe, utföll derifrån ur den sköna anläggningen och gled i klara vågor ned mot slätten, men dref, innan det kom dit, med stor kraft och till ägarens icke ringa nytta, två qvarnar. Anblicken af denna trädgård, dess prydliga skick, örterna och springbrunnen med de små vattendrag, som derifrån