Wilhelm, Siciliens andre konung, hade såsom Sicilianarne berätta, två barn, det ena en son vid namn Ruggieri, det andra en flicka, benämnd Gostanza. Denne Ruggieri, som dog före sin far, efterlemnade en son, kallad Gerbino, hvilken af sin farfader uppfostrades med omsorg och blef en mycket skön och för hurtighet och höfviskhet berömd ung man. Hans rykte förblef icke instängdt inom Siciliens landamären, utan genljöd i åtskilliga delar af verlden och var i synnerhet lysande i Barbariet, som på den tiden var skattskyldigt till konungen af Sicilien. Bland andra, till hvilkas öron det härliga ryktet om Gerbinos mannakraft och ridderlighet kom, var äfven en dotter till konungen af Tunis, som, efter hvad alla, som sett henne, sade, var en af de skönaste varelser, naturen någonsin bildat, och dertill mycket väl uppfostrad, ädel och storsint. Som hon gerna hörde talas om tappre män, lyssnade hon med förkärlek till den enes och andres berättelser om Gerbinos bedrifter och fann sådant behag till dem, att hon i sin inbillning skapade sig en bild af honom och häftigt förälskade sig i honom, samt hellre talade och hörde talas om honom, än om någonting annat. Å andra sidan hade till Sicilien liksom annanstädes det lysande ryktet om hennes skönhet och dygd anländt och icke utan stort nöje samt ingalunda förgäfves nått Gerbinos öron; tvärtom upplågade han af kärlek till henne ej mindre, än den unga flickan upptändts för honom. Derföre ålade han, öfver mattan längtande att få se henne, tills en passande orsak kunde utverka honom tillstånd af hans farfar att resa till Tunis, hvar och en af sina vänner, som färdades dit, att efter förmåga på det sätt, som