- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
15

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gränslöst trött han var. Det värkte i fotlederna, och
han dröp av svett. Han måste vila några minuter.

Han satt och tittade på de uppdragna, kullstjälpta
båtarna med nedsnöade träkapell. Bergklacken bar ett
harnesk av is, som såg helt fantastiskt ut i natten. Det
blänkte då och då hemlighetsfullt till i det. Kanske av
stjärnorna.

Albert Sjöberg tog fram klockan. Nära halv nio.
Jo, det var annat än han tänkt sig. Inte underligt, att
det inte brann några ljus längre uppe i stugorna på
Tallholmen. Inte ens i hans egen. De hade nog lagt
sig redan. Man kojade tidigt på Tallholmen under
vintermånaderna.

Borta på Solö höll man sig längre vaken. Det lyste
ännu hos bror Erik. Han satt väl och räknade pengar
som vanligt. Honom hade det gått bra. Han ansågs
redan för rika karlen. Om det nu skulle vara någon så
stor lycka. Barn hade han inga.

Men jag har, skrek det jublande inom Albert.
Däruppe trettio steg uppe i backen. Där ligga de och sova
som bäst. Synd att jag skall behöva väcka dem, men
jag hade aldrig tänkt mig, att jag skulle komma fram
så sent. Vad jag är trött! Skjortan sitter fastklistrad
på mig. Jag fryser.

Han reste sig med ansträngning. Påsen på ryggen
kändes som om den varit full med bly i stället för dun.
Nåja, fågeln vägde också.

Uppe i stugan var det mörkt i alla fönster och dörren
låst inifrån. Det var inget tvivel, att de lagt sig. Han
skämdes nästan, när han varligt knackade på fönstret
till kammaren, där han visste, att hustrun alltid låg med
barnen, när de voro ensamma hemma. Anna brukade
vara lättsövd. Hon skulle säkert höra det före barnen.

Han knackade en, två, flera gånger på rutan. Ingen
i stugan gav något tecken till ljud från sig att de hörde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free