- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
88

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

se till att man inte gick i kvav utan att man höll ut
långt nog från grynnor och bränningar för att den
stora ångaren, som följde troget efter, skulle gå klar.
Bommen vippade och slog fram och tillbaka så att hela
riggen höll på att gå över bord. Det knakade otäckt
uppe vid gaffelklon och fallen stodo spända som
stålsträngar. Den vitblåa lotsflaggan på nocken
smattrades trasig i kanterna.

Anna ångrade bittert, att hon givit sig med. Man
fick inte ens dö på en gång. Tum för tum skulle man
lämna livet från sig, gallsprängt, surt. En gång gjorde
hon ett försök att skjuta undan luckan för att se efter
om det var mycket vatten i ruffen, men den hade svält
så hon orkade inte röra den. Så mycket förstod hon,
att hon inte kunde öppna ruffluckan för då skulle
vattnet i sittrummet genast rusa in. Det stod tillräckligt
högt. Det var bara att tiga och lida.

Aldrig mer skall jag med på sjön! Aldrig! Skulle
de då aldrig komma in under skären så den kunde få
lä! Hur många timmar hade de varit ute? Det
började redan mörkna. Gud i himmelen! De skulle inte
hinna fram, medan det var dager. Natt och storm och
hav. Då hoppar jag i sjön. Det blir värre och värre!
Varför säger inte karlarna någonting?

Hon lyfte sitt förgråtna och förstörda ansikte för
att titta efter Georg. Till och med han såg underlig
ut. Han skrattade inte längre som förut. Oupphörligt
såg han mot lovart, där sjön grovnade för stormen.

Eriksson och Albert hjälptes åt att ta in på
storskotet.

»Sjöberg fick rätt. Hon kantrar på nord.»

Albert hann aldrig svara. En brottsjö, som kom allt
för tvärs, höll på att begrava dem.

I två timmar höllo de på, innan de kommo i lä av
skären. Då hade Måsklubbs fyr redan lyst dem länge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free