- Project Runeberg -  Mästerlotsen. Roman /
127

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gångar. Den här gången hade det särskilt intresse. Jag
satt där båda sista dagarna, men du kanske inte såg
mig.»

»Jag trodde det var någon sjömansänka, uppriktigt
sagt.»

»Jag tänkte gå fram till dig ute i koridoren, men jag
var en smula rädd för lotsålderman. Far sade alltid,
att lotsålderman till och med hade värre tunga än jag.
Och jag tänker, att de har sagt en del vackra saker
om mig därute, både på Grålöga och Tallholmen och
Solö.»

När nu Albert satt där vid sidan av Beda i droskan
och kände parfymdoften, erinrade han sig, att han hört
en hel del mystiskt prat om Beda och vad hon levde
av inne i Stockholm. Somliga hade antytt, att hon
levde på herrar, andra, att hon hade underliga
inackorderingar. En av lotshustrurna hade till och med
anförtrott Anna, att hon hört från fullt trovärdig
person, att Beda Sjöberg hade ett förhållande med en
förfärligt högt uppsatt herre, vars namn man inte ens
tordes nämna annat än i viskande ton och helst med den
skvallrande munnen tätt intill örat på den, som man
betrodde denna förskräckliga hemlighet.

Albert hade skrattat gott, när Anna framförde
rysligheten till honom, men så här i droskan bredvid Beda
föreföll det honom inte alls osannolikt, att Beda höjt
sig över den enkla åskådningen och det anspråkslösa
livet ute på Grålöga och Tallholmen. Både kläder och
parfymdoft tydde på förnämare vanor än vad lotsar
och fiskare bestodo sig. När Beda stigit upp i droskan,
hade han tydligt hört något, som lät likt frasandet av
siden.

I denna stund hade Albert icke hjärta att uppträda
som moralpredikant. Han var för glad över sitt eget
frikännande för att vilja döma andra. Det kunde gunås

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:39:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/demasterlo/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free