Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 1. Det franska samhället före revolutionen (l’ancien régime)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var lagd i händerna på ämbetsverken i stället för på
representationen; också finner man, att den lika ofta brukats till
hindrande af nyttiga reformer som till värn emot
despotismen. För öfrigt var vetorätten ej obestridd. Från
konungamaktens sida påstods, att, om konungen i egen person infann
sig i pariserparlamentet och lät verkställa inregistreringen (i
en s. k. lit de justice), egde parlamentet ej vidare rätt att
göra motstånd[1]. Emellertid hände det dock, att det äfven i
sådant fall protesterade mot inregistreringens giltighet, ja
stundom för att tvinga regeringen till eftergift upphörde med
sin verksamhet såsom domstol; för konungamakten återstod
då endast att tillgripa våldsåtgärder, såsom
parlamentsledamöternas fängslande eller förvisning från Paris. När
regeringsmakten låg i starka händer, såsom under Richelieus och
Ludvig XIV:s tid, vågade emellertid parlamenten vanligen ej
inlåta sig på någon opposition, och sålunda saknades då i det
franska samhället hvarje skranka mot despotismen.
Hvad domareplatserna voro för ämbetsadeln, var
militärtjänsten för svärdsadeln. Det feodala ridderskapets ättlingar
ansågo krigets yrke såsom sin egentliga kallelse, men äfven
vid fullgörandet af denna offentliga funktion, den enda, som
de ännu uppfylde, hade, såsom redan är antydt, skyldigheten
fått träda tillbaka för fördelarne. Ej nog med att
officersplatserna efter regeln voro förbehållna adeln i allmänhet; de
högre militära beställningarna stodo i praxis endast öppna för
de förnämare medlemmarne af denna klass. Redan i vaggan
erhöllo desse vanligtvis officersfullmakt, och efter regeln voro
alla öfversteplatser dem förbehållna[2]. Någon tjänstgöring i
fredstid, någon militärisk utbildning kom för dem vanligen ej i
fråga, utan det egentliga arbetet sköttes af de ofrälse krigare,
hvilka undantagsvis lyckats erhålla befälsplatser, eller af
lågadliga officerare. I krig infunno sig visserligen de förnäma vid
regementena, men saknande all kännedom om sitt yrkes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
