Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertyga denne om, att det utan en genomgripande reform af
finansväsendet ej blefve möjligt att längre på ett värdigt sätt
upprätthålla landets yttre politik.
Hvad som än kan anmärkas mot Calonne såsom politisk
personlighet, så måste dock erkännas, att i hans plan röjde
sig mycket både skarpsinne och verklig genialitet.
Olyckligtvis stördes dess utförande genom åtskilliga missgrepp och
vidriga omständigheter. Först och främst uppsköt konungen
mot Calonnes råd notabelförsamlingen till det följande året,
hvarigenom åtskilliga nya tämligen tvetydiga
finansoperationer nödvändiggjordes. Vidare begick man det oförlåtliga felet
att bland församlingens 144 medlemmar ej gifva plats åt mer
än ett försvinnande antal representanter för det tredje
ståndet[1], och dock var det tydligen i detta som man framför alt
bort söka ett stöd. När så församlingen skulle öppnas (den
29 Januari 1787), insjuknade på en gång storsigillbevararen
de Miromesnil, Vergennes och Calonne, hvilket föranledde ett
uppskof på nära en månad, och detta gaf de oppositionelt
sinnade bland de redan samlade notablerne ett ypperligt tillfälle
att träffa förberedelser till motstånd. Slutligen fick Vergennes’
sjukdom en dödlig utgång (13 Februari), och därmed
bortrycktes den ende man, som kunnat ega tillräcklig auktoritet
att på herredagen utöfva ett bestämmande inflytande.
I själfva verket skulle det nämligen nu visa sig, att
Calonnes förnämsta misstag bestod däri, att han tilltrott de
privilegierade tillräcklig högsinthet att på fäderneslandets altare
offra sina förderfliga förmåner. Långt ifrån att, såsom han
hoppats, rädda konungadömet ur dess trångmål nedbröto dessa
klasser, som gjorde anspråk på att kallas tronens stöd, i blindt
raseri öfver, att deras rättigheter blifvit angripna, själfva nu
fördämningarna mot den störtflod af missnöje, som, framkallad
genom monarkiens och aristokratiens gemensamma missgrepp,
länge hotat hela den bestående samhällsordningen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
