Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dagen förnyade det protesten mot seansen af den
19 November, men nu var regeringens tålamod uttömdt.
En trupp soldater skickades att fängsla d’Eprémesnil och
Montsabert. Dessa togo sin tillflykt till parlamentets lokal
(palais de justice), där parlamentet, midt i natten (5 till 6
Maj) samladt till högtidlig session, vägrade att utlemna dem.
Slutligen måste de dock själfva, för att hindra den beväpnade
styrkans inskridande i sessionsrummet, gifva sig fångna, men
parlamentet afgaf en högtidlig protest mot denna kränkning
af dess rättigheter och lagens majestät.
Två dagar derefter, den 8 Maj, kallades parlamentet till
Versailles för att i en lit de justice mottaga de nya lagarna.
Dessa voro så affattade, att de på alla håll måste uppväcka
missnöje. Parlamentens kårande stöttes för hufvudet genom
undertryckandet af en mängd parlamentsplatser samt
inrättandet af nya öfverdomstolar (grands bailliages), som
oberoende af dem fingo döma i civila mål af ganska stor betydelse,
men å andra sidan sårades det tredje ståndet på det ömmaste
genom att adel och prester tillerkändes forum privilegiatum
inför parlamenten. I de seignöriella domstolarnas kompetens
infördes inskränkningar, tillräckliga för att reta adeln, men
på samma gång afklipptes hoppet om en verklig reform
genom förklaringen, att den seignöriella domsrätten vore en
okränkbar egendom. Samma oskicklighet röjde sig i
behandlingen af hvad som var reformens egentliga kärna, frågan om
inregistreringsrätten. Denna fråntogs med afseende på
rikslagar parlamenten och öfverlemnades åt ett nyskapadt
ämbetsverk, la cour plénière[1], som visserligen tillerkändes rätt att
göra föreställningar, men ej någon veto-rätt. För att
förmildra intrycket häraf förklarades emellertid, att nya skatter
blott skulle inregistreras provisoriskt, när riksständerna ej
voro samlade, men dessas uppgift omtalas på ett så sväfvande
sätt, att det ej blef klart, om de ens i skattefrågor skulle ega
något mer än en rådgifvande röst. Slutligen försummade man
att vinna det tredje ståndets välvilja genom att låta det
representeras i la cour plénière. Detta skulle nämligen bestå af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
