Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarar också den okänslighet för moralens fordringar, som
ofta framträder jämväl i hans politiska uppfattning.
Hvilka förtjänsterna och felen i Mirabeaus
statsmannatankar än må hafva varit, så uppställer sig emellertid den
frågan: var han i stånd att utöfva inflytande på sin
samtid? I viss mån blir svaret jakande. Vi veta, huru tiden
trängtade efter en ändamålsenligare organisation af samhället, och
när Mirabeau riktade sina förkrossande slag mot det gamlas
brister, kunde han vara säker om medkänsla af millioner.
Men å andra sidan fans en djup klyfta mellan dessa
svärmare, som drömde om en frihet i molnen, och honom, som
ville grunda ett fritt samhälle i verklighetens verld. Hvad
efterverlden anmärker såsom svagheter i hans politiska
uppträdande var kanske det, som mest tilltalade hans samtid, och
huru stort det inflytande än var som han tidtals utöfvade på
denna, så torde dock hans största betydelse ligga i den
impuls och den ledning han gifvit åt följande generationer vid
deras försök att lösa den lagbundna frihetens invecklade
problem, detta må nu ske enligt mer eller mindre monarkiska
eller mer eller mindre republikanska formler[1].
I alla händelser var det emellertid revolutionen, som
beredde honom tillfälle att blifva hvad han blef. Huru
kraftiga hans ord än voro i tryck, fingo de dock först sin rätta
kraft, när deras verkan understöddes af makten af hans
personlighet; när han lät sin vältalighets åskor dundra från
talarestolen, var han — åtminstone för ögonblicket —
vanligen situationens herre. Hans utomordentliga dialektiska
förmåga, utvecklad genom familjetvisterna och hans rättegångar,
gjorde honom sarskildt egnad för parlamentariska strider, och
en rent af häpnadsväckande receptivitet, som han behöll ända
till slutet af sitt lif, hade satt honom i stånd att förvärfva ett
vetande, hvars grundlighet kanske ej alltid var tillräcklig för
ett lugnt skriftställeri, men hvars mångsidighet blef af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
