Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
filosoferna antogo; att tillvaron ej var en menlös idyll, utan en
fruktansvärd tummelplats för pockande behof och förstörande
lidelser, och därför, ehuru han i princip gillade den rousseauska
läran, att suveräniteten tillhör folket, ansåg han, att hvarje
oinskränkt makt — menighetens lika väl som konungens —
kunde leda till despotism, och despotismen var det som hans
lif framför alt lärt honom hata. Hans åtrå var, att Frankrike
skulle befrias från det förtryck, som envälde och aristokrati
hittills i förening utöfvat, men ej för att i stället hemfalla
under ett demokratiskt tyranni, utan för att ernå en
lagbunden frihet, och en sådan ansåg han bäst kunna realiseras
genom att en stark folkrepresentation och en inskränkt, men
själfständig konungamakt ömsesidigt kontrollerade hvarandra.
I denna mening var Mirabeau ständigt rojalist, och när han,
vare sig före eller under revolutionen, stälde sig till
monarkiens förfogande, innebar detta därför ej någon otrohet mot
hans grundsatser.
Emellertid hade äfven denna ande sina förmörkelser.
Den måttlöshet och öfverdrift, som röjde sig i hans enskilda
lif[1], framträdde äfven i viss mån i hans offentliga. När han
uppträdde såsom politisk talare och lidelsen fick makt med
honom, fördes han stundom dit han ej ämnade sig; han kan
ej frikännas för benägenhet för bålstora fraser, och i hans
politiska program kunna nog vid sidan af de verkligt stora
statsmannatankarne uppvisas omogna eller flacka partier, som
förråda, att äfven han var i viss mån barn af sin tid. Att så
var förhållandet skönjes t. o. m. i själfva den realism, som
utgjorde hans styrka. I sitt förakt för de falskt idealistiska
irrsken, som lekte på ytan af århundradets materialistiska
verldsåskådning, hemföll han i stället ofta helt och hållet åt
denna, i det den mänskliga naturens lägre sidor, som det är
hans förtjänst att ej hafva förbisett, tedde sig för honom
såsom hela verkligheten. Särskildt röjer sig detta i hans
oförmåga att förstå religionens ej blott betydelse, utan också
inflytande på människornas sinnen, och denna brist på idealitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
