Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märka, det både konungamaktens och hans egen position var
ohjälpligt förlorad, om regeringen fortfor med sin passivitet
och ej tog ett kraftigt steg framåt i enlighet med det tredje
ståndets önskningar. Den 19 och 20 Juni framlade och
försvarade han därför i statsrådet ett förslag i denna riktning;
det gick ut på att konungen själf i en kunglig seans skulle
anbefalla ståndens förening, dock blott för ärenden af allmän
natur, under det att privilegiefrågor skulle behandlas
ståndsvis, samt att han skulle framlägga ett detaljeradt
reformprogram, hvari skulle ingå den af de högre stånden redan på
visst sätt medgifna lika beskattningen, tillträde till statens
alla ämbeten utan afseende på börd samt äfven ett
erkännande af att riksdagen under förbehåll af konungens
sanktionsrätt egde att deltaga i lagstiftningen. Huruvida dessa
medgifvanden nu mer kunnat hjälpa, står ej att afgöra, ty
Neckers förslag strandade på motståndet från
hofaristokratien, understödd af drottningen, grefven af Artois och Barentin
jämte de öfriga ministrarne utom Montmorin, inrikesministern
St. Priest och sjöministern de La Luzern, hvilka Necker
lyckades vinna för sina åsigter. Särskildt motsatte man sig, att
riksdagens blifvande sammansättning skulle få afgöras genom
gemensam omröstning och ofrälse kunna erhålla
officerstjänster, och den 20 Juni afbröts sammankomsten, innan ett
afgörande beslut hunnit fattas, i det konungen utkallades från
konseljen; ingen annan än drottningen hade kunnat tillåta
sig något dylikt — yttrade Montmorin till Necker.
Medan konungen ännu var obeslutsam, utbröt en schism
inom presteståndet. Grunden därtill var den redan antydda
motsatsen mellan ståndets högre medlemmar, hvilka i
allmänhet kände sig solidariska med den verldsliga aristokratien,
och dess lägre, hvilka i mycket sympatiserade med det tredje
ståndet. Den 19 Juni förklarade sig nämligen 139 af dess
medlemmar — till största delen kyrkoherdar — för
gemensam fullmaktsgranskning, och då motpartiet, som stannat i
minoriteten (med 135 röster mot 139), sökte upprifva beslutet
genom att upplösa sammankomsten, kvarstannade de öfriga
och uppsatte beslutet i enlighet med sin mening. För att
förebygga deras förening med det tredje ståndet fann då hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
