Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samfundsordningens upprätthållande, stodo härvid vanmäktiga. Officerarne
vågade ej lita på sina soldater, parlament, intendenter,
municipala ämbetsmän voro glada, om de blott kunde rädda sig
undan hopens raseri. Denna allmänna och så lätt åstadkomna
förstöring visar i själfva verket, huru fullständigt den gamla
samhällsordningen här spelt ut sin roll. »Det är icke» —
yttrar Sorel — »revolutionen, som förstört styrelsen; det är
emedan styrelsen var förstörd, som revolutionen triumferar.»
Om någon säkerhet till person och egendom under dessa
förhållanden kunde beredas, hade man därför att tacka de
revolutionära municipalstyrelser och borgargarden, som efter
det af Paris gifna föredömet bildade sig öfver alt i städerna,
men hvad som i dessa ohjälpligt föll offer för hopens raseri
var alt, som sammanhängde med det gamla skatteväsendet,
såsom tullbariärer, byråer för saltskatten o. d. På landsbygden
var tillståndet ännu sorgligare. Där tillämpade bönderna nu
på sitt sätt de nya lärorna. Friheten var för dem frihet från
de seignöriella rättigheterna; i det länsherrliga slottet sågo
de den Bastilj, under hvars tryck de lefvat, och rundt om
landet sköflades eller brändes slotten, mördades deras invånare,
om de ej voro nog lyckliga att kunna rädda sig genom flykten,
och framför alt förstördes utan misskund de förhatliga
jordeböckerna. Det blef ett nytt jacquerikrig, men ännu
fruktansvärdare än det, som rasat i det 14:de århundradet. Dess
ohyggligheter kunna naturligtvis ej försvaras och många
oskyldiga föllo därunder offer, men man undrar mindre på folkets
förbittring, när den franska aristokratiens oefterrättlighet 1787
kunde aflocka den aristokratiske engelsmannen Young
följande utrop; »Om jag blott en dag vore lagstiftare i
Frankrike, skulle jag låta dessa stora seignörer dansa!» Genom
jacquerierna erhöll naturligtvis den adliga emigrationen en
ytterligare tillväxt.
Till dessa olyckor var nationalförsamlingen ej utan skuld.
Hade hon på ett praktiskt sätt fattat sin uppgift, skulle hon
först af alt gripit sig an med de feodala bördornas och de
obilliga skatternas aflyftande, då dessa dock utgjorde själfva
grundorsaken till det gamla samhällets brister, men de
»filosofer», som bildade hennes flertal, ansågo det vida vigtigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
