Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
absolut jämlikhet; dock gick man i sistnämda hänseende ej
ända derhän att, såsom Lafayette ursprungligen föreslagit,
utan vidare förklara, att alla människor skulle vara lika, utan
tillade: i rättigheter. Framför alt betänkligt var dock, att
man såsom rättighetsförklaringens ändamål utryckligt angaf
(i inledningen), att den skulle göra det möjligt att i hvarje
ögonblick pröfva, huruvida den verkställande och lagstiftande
maktens handlingar voro berättigade (öfverensstämmande »med
hvarje politisk institutions ändamål») samt (§ 2) upphöjde
motstånd mot förtryck till en af de »naturliga och oförytterliga
mänskliga rättigheterna». Detta kunde nämligen rent af
innebära en uppmaning till uppror mot församlingen själf och dess
blifvande verk. Rousseau hade, såsom vi veta, proklamerat, att
förtryck var för handen, så snart folket på en representation
öfverflyttade sin lagstiftande makt; nu förklarades visserligen
(§ 6) i enlighet med Rousseau, att »lagen är ett uttryck af
folkviljan», men man tillade i enlighet med Mably, att folket
äfven kunde utöfva lagstiftningen genom representanter, och
själfva nationalförsamlingen var ju en tillämpning af denna
regel. Med rättighetsförklaringen och samhällskontraktet i
hand kunde sålunda uppviglare uppkalla »folket» att resa sig
mot församlingen, och alldeles tydligt var rätt till uppror för
handen, om något af församlingens beslut komme att afvika
från rättighetsförklaringens grundsatser. Samma risk löpte
naturligtvis äfven den verkställande maktens högsta
representant: konungen, och detta så mycket mer som det stadgades
(§ 15), att samhället hade rätt att fordra räkenskap af hvarje
offentlig tjänsteman (agent public), men konungen var ju äfven
en sådan, och nu stod man i begrepp att förklara honom
oansvarig! Äfven med afseende på de mest tilltalande af
rättighetsförklaringens stadganden, såsom likhet inför lagen,
personlig säkerhet o. s. v., kan man anmärka att de ej
bort förklaras såsom »naturliga och oförytterliga mänskliga
rättigheter». Erfarenheten visar nämligen, att de ej äro
sådana, ty hos stora afdelningar af människoslägtet skulle deras
genomförande helt enkelt vara en omöjlighet; i stället för att
vara en mänsklighetens medfödda arfvedel äro de helt enkelt
en produkt af mänsklighetens utveckling, eller för att tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
