Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I centern kan urskiljas en högra och en venstra
afdelning. Den förra, de opartiske som den själf kallade sig, var
uppriktigt tillgifven revolutionen, men dess medlemmar
önskade ej blott frihet, utan äfven garantier för ordningens
upprätthållande[1]. Hit hörde Malouet, Mounier och
Lally-Tollendal, hvilka alla vi redan känna, samt grefve
Clermont-Tonnerre, sonson af en tapper marskalk, en varm vän af
samvetsfriheten och den verksammaste ledaren af den adliga
minoritet, som den 25 Juni förenade sig med det tredje ståndet.
Desse män förtjäna utan tvifvel att räknas till Frankrikes
ädlaste fosterlandsvänner. Deras dröm var den engelska
frihetens omplantering på fransk mark, och i Montesquieu, ej i
Rousseau, hade de sin politiska lärofader. Af det kungliga
vetot voro de ifriga anhängare, och ehuru de ansett nödigt
eller funnit sig i, att den konstituerande nationalförsamlingen
för att besegra ståndsprincipen antog enkammaresystem,
uppbjödo de alla sina krafter för att i den blifvande
konstitutionen skaffa rum åt tvåkammaresystemet. »Två makter (konung
och en riksdag på en kammare) skulle strida, till dess endera
var krossad; tre (konung, senat och underhus) skulle behålla
jämvigten», detta var hufvudtanken i deras politiska troslära.
Det är emellertid fara värdt, att de förhoppningar de gjorde
sig om följderna af det engelska statsskickets öfverflyttning
till Frankrike voro alt för öfverdrifna. Hvad de egentligen
uppfattat af detta var förhållandet mellan regeringen och
representationen, men ej de förutsättningar, på hvilka det
hvilade, särskildt dess ur aristokratisk grund uppvuxna starka
kommunala själfstyrelse. För öfrigt lemnades de på alla håll
utan stöd. Högern och hofadeln hatade dem såsom
revolutionärer. För att förmå församlingens liberala majoritet att
öfverse med deras ljumhet gent emot den rousseauska
trosläran hade de behöft en Mirabeaus alt betvingande
vältalighet, men däraf voro de ej mäktiga, och de saknade äfven den
i det parlamentariska lifvet nödvändiga förmågan att i viss
mån lämpa sig efter omständigheterna. Hällre än att uppoffra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
