Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upplösningen inom arméen förmådde nu också
församlingen att genomföra en ny härorganisation. Härvid lyssnade
hon dock ej till Mirabeaus förslag att helt och hållet upplösa
den hittillsvarande af anarkien anstuckna stående hären[1], utan
nöjde sig med att söka ombilda den samma genom nya lagar,
som emellertid äfven de alt för mycket skattade åt de gängse
teorierna. Visserligen utfärdades den 15 September 1790 en
ganska allvarsam disciplinärlag, men kraften däraf förtogs i
väsentlig mån, då juryinstitutionen genom ett dekret af den
22 September utsträcktes till militärdomstolarne, och den
befordringslag, som den 23 September s. å. antogs för arméen,
led af samma brist som den nya ordningen för förvaltningen:
att ej gifva regeringen tillräckligt inflytande på bildandet af
de myndigheter, som skulle tjäna henne till organ. Endast
»marskalkar af Frankrike» och kommenderande generaler skulle
nämligen konungen fritt få utnämna. Af öfriga officerare fick
han endast tillsätta en del (1/2 eller 1/3); de öfriga skulle
befordras efter tur och anciennitet, och underofficerarne skulle
af öfverstarne tillsättas inom af underofficerare och kaptener
upprättade förslag. Äfven för flottan stadgades en likartad
ordning. Under sådana förhållanden blef tillståndet inom arméen
fortfarande det bedröfligaste. Officerarne hade ingen makt öfver
sina underlydande, och dessutom beröfvades många regementen
sitt nödiga antal befäl genom emigrationen, som, i synnerhet
efter beslutet om adelskapets upphäfvande, alt mer grep
omkring sig bland officerskåren. Den gamla arméen upplöstes i
själfva verket, men ej på en gång, som Mirabeau velat, utan
genom en långsam dödskamp, hvars ryckningar oupphörligt
oroade samhället och för lång tid gjorde landet så godt som
försvarslöst.
En annan anledning till oro, som uppstod omedelbart efter
förbundsfesten, var, trots en tämligen god skörd, spanmålsbrist
och öfverdrifvet höga sädespris — en naturlig följd af
anarkien, som hindrade handeln och samfärdseln. För de
burgnare bönderna kunde detta vara en fördel: de höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
