Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom anarkisternas egna medel: tidningar samt hemliga
agenter, som både i Paris och på landsbygden skulle bearbeta
den allmänna meningen. Inom nationalförsamlingen skulle
man söka vinna ledarne, men kunde församlingen, intagen af
sitt eget verk, ej förmås att förbättra det, skulle man söka
öfverträffa henne i popularitet samt förleda henne till
revolutionära öfverdrifter, som till den grad skulle förstöra hennes
anseende, att departementen själfva begärde hennes
upplösning. Därefter skulle en ny församling få revidera
författningen. Som den yttersta resursen angaf han ett inbördes
krig, hvilket skulle »återuppväcka nationens domnade krafter»,
men vid ett sådant var det nödvändigt, att det var konungen,
som syntes komma provinserna till hjälp, ej tvärt om.
Däremot afrådde han på det bestämdaste från ett yttre krig,
emedan ett sådant skulle kasta alt i ohjälplig förvirring[1].
För att rätt förstå det intryck, som dessa Mirabeaus råd
och planer gjorde på konungaparet, måste vi emellertid kasta
en blick på förhållandet mellan revolutionen och de europeiska
hofven.
Det har länge antagits, att det monarkiska Europa från
första stund betraktade den franska revolutionen såsom sin
naturliga fiende, och att hofven blott fikade efter tillfälle att
i Frankrike återställa den gamla samhällsordningen.
Fransmännen själfva, både revolutionens anhängare och
emigranterna, voro då lifligt öfvertygade härom; denna tro på en gång
smickrade och skrämde de förra samt utgjorde de senares enda
hopp, och hvad båda dessa partier med sådan tvärsäkerhet
förkunnade, har sedan af revolutionens äldre franska
historieskrifvare utan vidare antagits såsom bevisadt.
Visserligen är det sant, att Gustaf III från första stund
var revolutionens förklarade fiende, fantiserade om ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
