- Project Runeberg -  Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799) /
280

(1887) [MARC] Author: Simon J. Boëthius - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monarkiskt korståg däremot samt önskade en fullständig
återställelse af l’ancien régime[1]. Sant är ock, att en mängd tyska
småfurstar, särskildt de andliga kurfurstarne vid Rhen, som
genom westphaliska freden fått sig tillförsäkrade vissa
verldsliga och kyrkliga höghetsrättigheter i Elsass och Lothringen,
voro revolutionens afgjorda vedersakare. Dessa rättigheter
blefvo nämligen upphäfda genom besluten af den 4 Aug. 1789
samt den nya kyrkoordningen, och härigenom uppkom en
verklig internationell konflikt, som ytterligare skärptes genom
nationalförsamlingens revolutionära doktrinism. Hon
förklarade, att den i Frankrike nu proklamerade folksuveräniteten
stod öfver alla fördrag. Hon erbjöd visserligen de enskilda
furstarne ett skadestånd[2], men förnekade, att tyska riket hade
något med saken att skaffa, då den blott angick Frankrike.
Stödjande sig på fredsfördraget, förklarade åter kejsaren och
riksdagen, att de i Münster åt de tyska furstarne garanterade
rättigheterna voro det vilkor, hvarpå de ifrågavarande
provinserna af riket afträdts till Frankrike, och förbjödo furstarne
att inlåta sig på enskilda öfverenskommelser. Å sin sida
förvärrade de förfördelade furstarne konflikten genom att
understödja emigranternas stämplingar.

När man talar om emigranterna bör man noga skilja
mellan dem, som flytt undan jacquerierna, och dem, som
frivilligt gått i landsflykt för att med utlandets hjälp förhindra
Frankrikes pånyttfödelse. De förra, massan af landtjunkare,
voro egentligen offer för sina förfäders fel; deras olycka
var, att de tillhörde en genom den historiska utvecklingen
dömd klass och de sökte ofta blott rädda sina lif; de senare,
tillhörande hofadeln, hade åter så införlifvat sig med l’ancien
régimes missbruk, att dessa för dem blifvit fäderneslandet, och
det var de som utgjorde emigrant-partiet. De fel, som


[1] Detta ses af hvad han den 6 Maj 1791 lät sin förtrogne Evert
Taube skrifva till Fersen: Ludvig XVI borde, om han lyckades fly från
Paris, låta parlamenten förklara nationalförsamlingen olaglig, »återställa
alt sådant det var före revolutionen» utom skattefrihetsprivilegiet samt ej
göra något »blandadt» (= konstitutionelt) styrelsesätt. Klinckowström
a. a. I s. 117.
[2] Den 28 Okt. 1790 på Mirabeaus förslag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 20:43:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/denfrrev/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free