Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talarestolen och började en kritik af de antagna författningslagarna,
påpekade orimligheten af den proklamerade jämlikheten, faran
af att man ej nöjt sig med att förklara det suveräniteten i
princip tillhörde folket utan förklarat att den äfven i
tillämpningen gjorde det, under det att man dock öfverlemnat dess
utöfning åt representanter, framhöll bristerna i
enkammaresystemet, otillräckligheten af det suspensiva vetot, vådan af
att konungen ej erhållit tillräcklig makt öfver förvaltningen
o. s. v.. Den yttersta venstern afbröt honom med förbittrade
rop, under det att högern, som den 29 Juni genom en
offentlig proklamation förklarat, att den, så länge konungen hölls
fången, ej ämnade aktivt deltaga i öfverläggningarna, genom
sin tystnad visade, att af den intet bistånd var att vänta. Då
svek modet »de konstitutionella». De hade alt för länge stått
under den rousseauska dogmtrons välde för att med verklig
frimodighet kunna egna sig åt revisionsverket, och då det såg
ut, som om de ensamma skulle få trotsa den revolutionära
förbittringen, föllo de hastigt undan. Chapelier själf yrkade
att ordet skulle beröfvas Malouet, och detta skedde äfven[1].
Därefter egde samlandet af författningsdekreten till ett helt samt
slutredaktionen rum, utan att någon nämnvärd revision kom
till stånd. Den 3 September var alt färdigt, men nu uppstod
frågan, om konungen, som härvid åtminstone förklarades
fri, skulle återköpa sin krona genom att godkänna en så
beskaffad författning.
I motsatta riktningar gjorde sig kraftiga inflytelser
gällande för att inverka på hans beslut ej blott i Frankrike utan
äfven i utlandet, och vi nödgas därför å nyo i vår
framställning taga hänsyn äfven till det sistnämda.
Knappast någon torde lifligare hafva intresserat sig för
utgången af konungaparets flykt än Gustaf III, som tidigt
blifvit invigd i förtroendet därom[2]. Han genomgick sommaren
1791 en brunskur i Aachen, och för att så snart som möjligt
erhålla underrättelsen, att Ludvig och Marie-Antoinette voro
i säkerhet, hade han mot tiden för deras afresa begifvit sig
till Spaa. Då han här den 22 Juni på morgonen mottog den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
