Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följden af att man antagit den rousseauska teorien och
ändock bibehållit monarkien, något som under debatten om
slutredaktionen äfven med skärpa påvisades af den yttersta
vensterns talare (den 10 Augusti). Definitionen blef en
kompromiss, genom hvilken fullkomligt oförenliga bestämmelser
sattes vid sidan af hvarandra. Å ena sidan proklamerades
nämligen, att suveräniteten var en, odelbar, ej på något sätt
kunde öfverlåtas samt tillhörde nationen, så att ingen del af
folket och ingen individ kunde tillegna sig utöfvandet däraf;
å andra sidan förklarades, att folket endast genom öfverlåtelse
kunde utöfva statsmakten (les pouvoirs) och att dess
representanter voro den lagstiftande församlingen och konungen.
Till fullständigande af hvad som förut är meddeladt om
de speciella bestämmelserna må nu följande anföras.
Riksdagen eller den lagstiftande församlingen valdes för
en tid af 2 år och kunde ej upplösas; den kungliga vetorätten
gälde för två sådana perioder, på det sätt att, om tvänne
nyvalda riksdagar förnyade ett af konungen förkastadt beslut,
som antagits af en omedelbart föregående, blef detta lag utan
hans samtycke. Men ej nog att konungen ej kunde hindra
en ny lags genomförande; han, hvilken hade att öfvervaka
lagarnas verkställande och sålunda bättre än någon annan
borde vara i stånd att upptäcka felen i de bestående, skulle
ej ens få föreslå nya lagar. Denna rätt tillerkändes helt och
hållet riksdagen; konungen kunde blott »inbjuda denna att
taga en sak i betraktande»[1]. Undantag gjordes blott för
krigsförklaring och bestämmandet af krigsmaktens (liniearméens
och flottans) storlek, då initiativet tillhörde konungen.
Naturligtvis egde riksdagen en oinskränkt både
skattebevillnings- och statsregleringsrätt. Den skulle bestå af 745 representanter
(utom koloniernas), af hvilka en del valdes efter
departementens storlek, en del efter deras folkmängd och en del efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
