Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att i lugn få dyrka sin Gud och odla sin jord, och liksom
medelklassen voro de fullt belåtna med den konstitutionella
monarkien. Endast om revolutionens redan vunna resultat ej
syntes kunna värnas utan en ny revolution, kunde en sådan
påräkna bifall af folkets flertal. Nu voro emellertid den förra
församlingens konstitutionella genom de nämda stadgandena
utestängda från all högre offentlig statsmannaverksamhet, och
denna måste därför falla i händerna på personer, som saknade
erfarenhet eller, hvad ännu värre var, brunno af begär att nu
i sin ordning få göra sig bemärkta såsom revolutionärer, och
därför ej hyste någon synnerlig pietet för den författning,
som var ämnad att afsluta revolutionen.
Ehuru skaparne af 1791 års författning personligen voro
utestängda från den nya riksdagen, voro deras åsigter dock där
ej alldeles orepresenterade. De, som omfattade dem, bildade nu
högern[1], d. v. s. räknades såsom konservativa: så hastigt gick
det att blifva efter på revolutionens vädjobana; deras
konservatism var dock af helt annat slag än den förra högerns:
denna hade velat bibehålla l’ancien régime, de afskydde hvarje
tanke på en återgång därtill, och när de kämpade för
konungen, var det under den tysta — ehuru tyvärr falska
förutsättningen — att han ville vara en konung efter deras sinne.
Partiet räknade många aktningsvärda medlemmar, men
saknade statsmän och talare af högre rang. Hade det beherskat
riksdagen, skulle dock detta ej behöft betyda så mycket, då
det helt och hållet lät sig ledas af de gamla feuillantcheferna
— af hvilka bröderna Lameth hade en broder Teodor Lameth
bland dess led — men hela dess antal utgjorde blott 160.
Som dess medlemmar voro inskrifna i feuillanterklubben,
kallades det som parti äfven feuillanterna.
Dess förnämsta talare voro: kardinal de Rohans f. d.
rådgifvare, vetenskapsmannen Ramond, godsegaren Vaublanc,
vid revolutionens utbrott en entusiastisk beundrare af den nya
friheten, under restaurationen ultra rojalistisk minister, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
