Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
feuillanternas mest beundrade talare; general Mathieu
Dumas, en af deltagarne i det amerikanska frihetskriget och
ansedd såsom en militärisk auktoritet; Beugnot samt
Stanislaus de Girardin, son af den markis de Girardin, på hvars
gods Ermenonville Rousseau slutade sitt lif, och gudson till
konung Stanislaus Leczinsky.[1]
Den lagstiftande församlingens center förtjänar detta
namn, mindre genom att dess medlemmar sökte hålla den
gyllene medelvägen, än genom deras personliga medelmåttighet.
Partiet — om det annars så kan kallas, då det saknade all
partiorganisation — inneslöt alla de deputerade, hvilka till sin
natur eller i följd af sin politiska oerfarenhet voro
obeslutsamma och osjälfständiga, men dess talrikhet — inemot 300
medlemmar — satte det vanligen i stånd att bestämma
församlingens beslut. Centern hyste i själfva verket stor
vördnad för författningen, och det såg därför stundom ut, som
om högern med dess tillhjälp skulle kunna beherska
församlingen. Men å andra sidan misstrodde dess medlemmar hofvet,
voro i hög grad känsliga för de revolutionära slagorden, hyste en
feg förskräckelse för den revolutionära pariserpöbeln och blefvo
därför i det hela föga pålitliga bundsförvandter för högern.
Mest bekant inom centern var Pastoret, 1791 procureur syndic
i Paris’ departementalstyrelse.
Venstern var den del af församlingen, som önskade
revolutionens fortsättning eller rättare en ny revolution; den
bestod äfven den af inemot 300 medlemmar och kallades,
emedan dess ledare snart blefvo betydande inom jakobinerklubben,
jämväl det jakobinska partiet. Den hyllade den rena
rousseauismen, endast kompletterad med Mablys
representationsteori, men utan hans konungadöme, ty dess mål var
republiken, och detta var sålunda det första riksdagsparti under
revolutionen, som öppet skref denna på sin fana.
Emellertid delade sig partiet i två grupper, af hvilka den
större samlade sig omkring Brissot, nu deputerad för Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
