- Project Runeberg -  Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799) /
323

(1887) [MARC] Author: Simon J. Boëthius - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flertal att underkasta sig den nya republikanska revolution,
som de åsyftade[1]. Girondisterne voro sålunda de, som först i
omstörtningens intresse utdrogo konsekvenserna af det
olycksaliga äflandet att låta Europa ingripa i revolutionen, och
själfva upphofsmannen till denna deras politik var Brissot.
Emellertid må man ej tro, att de blott ville begagna
krigsfaran såsom ett skrämskott; de önskade äfven själfva kriget,
ty de voro ifriga anhängare af denna revolutionära propaganda,
som skulle bereda mänsklighetens frigörelse och Frankrikes
storhet, och genom ett krig hoppades de att på vid gafvel
kunna öppna dörrarne därför. Men det bästa sättet att bringa
konflikten med utlandet till mognad funno de vara att
oupphörligt fästa uppmärksamheten på emigranterna, deras
folkrätten kränkande rustningar och deras för nationalkänslan
sårande hotelser om Europas inblandning i Frankrikes inre
angelägenheter. Af stor betydelse var härvid, att den makt,
från hvilken den otillbörliga inblandningen i främsta rummet
befarades, var Österrike. Huru mycket denna tids fransmän
än trodde sig hafva brutit med sin forntid, beherskades de
dock omedvetet af dennas traditioner, och af dessa var
knappast någon starkare än hatet mot Österrike. Då
revolutionen frigjort folkinstinkten från alla yttre band, återvände
den med oemotståndlig makt till Richelieus och Ludvig XIV:s
genom 1756 års förbund afbrutna politik[2]. Man nöjde sig ej
med att Ludvig XVI faktiskt lösgjort sig från detta förbund;


[1] »Vi behöfva förräderi», sade Brissot d. 30 Dec. hos jakobinerna.
[2] Fullständigt framträdde verkningarna häraf i revolutionens och
Napoleons eröfringspolitik. På ett mästerligt sätt har Sorel a. a. I ss. 304 o. f.
visat, huru den revolutionära yttre politiken likaväl som den inre under
upplysningstidehvarfvet förbereddes af inflytelserika skriftställare, främst af
den ryktbare »filosofen» abbé Raynal, hvars 1771 utgifna Histoire
philosophique et politique des établissements et du commerce des Européens
dans les deux Indes
blef för den revolutionära diplomatien det samma
som »samhällskontraktet» för den revolutionära samhällsuppfattningen.
Raynal upplefde revolutionen, och en af parlamentet öfver honom fäld dom
upphäfdes af den konstituerande församlingen. Malouet, som var hans vän
och hvars moderata åsigter med afseende på den inre politiken han delade,
förmådde honom att den 31 Maj 1791 afgifva en förmaning till den
konstituerande församlingen. Den verkan, som detta steg var beräknad att
åstadkomma, uteblef emellertid. Raynal dog 1796.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:40:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/denfrrev/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free