Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfva verket var en nödvändighet. Den nyare tyska och
franska historieforskningen har härpå gifvit ett nekande svar.
Sorel anser visserligen, att kriget varit oundvikligt, om
monarkerna från första stund förstått revolutionens universella
karaktär, men »Frankrike rönte en oväntad lycka: medan det
utförde revolutionen, fann Europa sin fördel i att ej blanda
sig däri». Hade fransmännen begagnat denna frist för att
betrygga revolutionens stora resultat genom upprättandet af
en frisinnad samt stark och af själfbeherskning mäktig
regering t. ex. i Mirabeaus ande, skulle Frankrike, genom
revolutionen snart mäktigare än någonsin förut, förmått tilltvinga
sig aktning af Europa samt sålunda kunnat gå i spetsen
för en fredlig pånyttfödelse af verlden. Men efter Mirabeaus
död fans ingen som mäktade beherska den mäktiga rörelsen,
och så väl härigenom som genom folkets af hofvet och
emigranterna förorsakade fruktan för utländsk inblandning
bereddes fritt spelrum åt fantaster, hvilka föraktade den gamla
folkrättens grundsatser och hos hvilka på ett egendomligt
sätt blandade sig drömmar om verldsbefrielse med
eröfringsplaner i Ludvig XIV:s stil. Då öppnades omsider de
monarkiska statsmännens ögon för, att det gamla statssystemet var
hotadt i sina grundvalar, och då blef kriget visserligen
oundvikligt. »Det utbröt helt enkelt emedan ej längre mellan
Europa och Frankrike fans någon gemensam rättsgrundval.»
Innan vi öfvergå till följderna af krigsförklaringen, måste
vi kasta en blick på de inre förhållandena i Frankrike.
Hvad den konstituerande församlingen utsått genom sin
opraktiska lagstiftning lemnade nu rika skördar af oreda och
laglöshet. Ämbetsmyndigheterna rundt om i landet förblefvo
vanmäktiga och jakobinerklubbarne, anarkiens medelpunkter,
de enda handlingskraftiga institutionerna; skatterna inflöto ej,
och i följd däraf blefvo assignaterna statsverkets så godt som
enda resurs[1]. Redan den konstituerande församlingen hade
den 19 Juni 1791 måst besluta en ny assignatfabrikation af
600 millioner, och den lagstiftande måste fortgå på samma
väg. Visserligen hettes det, att man ej skulle utgifva de nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
