Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket begagnat sin petitionsrätt, uppmana det att utrymma
salen, och då nationalförsamlingen nu äfven sände en
deputation till konungens skydd, fann hopen ändtligen för godt att
aflägsna sig — med oförrättadt ärende. I nära 3 timmar
hade Ludvig då uthärdat dess hot och förolämpningar.
Ännu var dock ej alt slut. I samma mån som
folkmassan utrymde Oxögssalen, uppfylde den de angränsande
rummen, och härmed kom turen till drottningen. Hon hade
velat skynda till sin gemål, men tillbakahållits af några trogna,
som förestälde henne, att hennes närvaro blott skulle öka
hans fara. I statsrådssalen afvaktade hon nu stormen. Jämte
prinsessan Elisabet, som skyndat till henne, ett par andra
damer och sina två barn tog hon plats bakom konseljbordet,
framför hvilket tre led nationalgardister skyddande uppstälde
sig. Vid sidan af dem stälde sig Santerre och förevisade
henne och kronprinsen för den framvältande folkmassan. I
denna fruktansvärda stund gjorde sig hennes mod och
själsstyrka i fullaste mått gällande. Hennes ädla hållning
imponerade till och med på de förvildade och mot henne så
fiendtligt sinnade skarorna. En kvinna, som började öfverösa henne
med otidigheter, förmådde hon genom några vänliga och
värdiga ord att gråtande bedja om förlåtelse, men detta behagade
ej Santerre, som förargad utropade: »denna kvinna är berusad».
Äfven hans sinne veknade dock för ett ögonblick vid åsynen
af, huru prinsen försmäktade under trycket af en tjock
jakobinermössa, hvarmed en sansculotte nödgat drottningen att
utstyra barnet, och han lät borttaga den. Kl. 1/2 9 på
aftonen var hennes prof ändtligen förbi, och hon fick förena sig
med sin gemål. Gråtande kastade de sig i hvarandras armar.
Vid denna syn kunde ej ens den jakobinske deputeranden
Merlin, som var närvarande, återhålla sina tårar, men han
skyndade att upplysa drottningen om att de blott gälde
kvinnan och modern, ty »hans religion var att hata konungar
och drottningar».
Sedan upploppet genom konungens fasthet fått en så
snöplig utgång, återstod intet annat än skandalen, och denna
uppväckte häftig ovilja, som på landsbygden fann sitt uttryck
i adresser från ej mindre än 70 departement och i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
