Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härpå lemnar partiets förhållande till frågan om
emigranternas och konungens behandling.
Att konventet beslöt dödsstraff mot emigranter som buro
vapen mot fäderneslandet (9 Okt.), var naturligtvis fullt
befogadt, men det samma kan ej sägas om en af Buzot den 23
Okt. genomdrifven lag, som dömde till evig landsflykt alla
emigranter — således äfven dem, som flytt undan jacquerierna
och septembermördarnes dolkar, och belade med dödsstraff
hvarje försök af dem att återvända. T. o. m. Ludvig XIV:s
proskriptioner af hugenotterna voro härigenom öfverträffade.
Att de ifrigaste revolutionärerna ej ville nöja sig med
något mindre än Ludvig XVI:s död, är lätt att fatta. Om
man betraktar denna fråga ur klokhetens och den formella
rättens synpunkt, så visar sig emellertid en dylik behandling
af den afsatte konungen i hög grad förkastlig. Englands historia
hade bort komma de franska republikanerna att inse faran af
att göra en störtad konung till martyr. Och huru mycket mera
var ej Ludvig XVI egnad att framstå såsom en sådan än Karl
I? Med afseende på rättsfrågan må det vara nog att påminna
om den oryggliga grundsatsen, att ingen kan rättvisligen
dömas och straffas annat än i kraft af den lag, mot hvilken
han brutit. För Ludvig XVI var denna lag 1791 års
konstitution, men det straff, som däri stadgades för förräderi af
en konung — och detta var ju brottet — det var afsättning,
d. v. s. just det straff, som han redan fått lida. Men att taga
varning af det förflutna var ej de franska revolutionsmännens
sak[1], och konventets legister visste utväg att komma från den
svårighet, som rätten uppreste. Sedan girondisten Valazé den
6 November afgifvit en rapport om konungens »brott», afgaf
legisten och centermannen Mailhe den 7 en dylik om hans
behandling, och med alldeles samma argumentation, hvarmed äldre
generationers legister plägat gifva skäl för konungadömets
rättskränkningar, förklarades däri, att endast underordnade
myndigheters straffrätt, men ej suveränens kunde inskränkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
