Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af någon konstitution; att konungens oansvarighet därför var
noll inför nationen, och att konventet, såsom representerande
denna, hade rätt att befordra konungen till hans förtjänta straff.
Härvid behöfde konventet ej såsom andra domare bindas af
stadgade rättegångsformer, ty sådana gifvas af folket-suveränen,
och i detta fall var ju folket själft domaren. Det var som
man ser den svenska frihetstidens grundsats, att lagstiftaren
står öfver lagen, drifven till sin spets.
Under diskussionen om denna fråga uppträdde för första
gången (d. 13 Nov.) den 25-årige exmarkisen St. Just. Vid
19 års ålder hade han bestulit sin mor; nu uppträdde han
såsom en slags rousseausk puritan, såg i Robespierre det
rousseauska idealets inkarnation och brann af begär att jämte
denne sin herre och mästare få förverkliga hvad som framför
alt tilltalade honom i Rousseaus samhällslära: den oinskränkta
statsdespotismen. Han nöjde sig ej med att yrka på
Ludvigs dömande såsom medborgare, han fordrade helt enkelt
hans bestraffning, ej enligt lagen utan enligt folkrätten, såsom
en främling och fiende, ty såsom sådana borde alla konungar
betraktas. Den 3 Dec. yttrade sig Robespierre i frågan. Han
uppstälde därvid en grundsats, som alltid borde följas efter en
revolution, nämligen att det segrande partiet ej kan döma det
besegrade, emedan det själft är part i målet. »Om Ludvig»,
yttrade han, »kan blifva föremål för en process, kan han blifva
frikänd, men om Ludvig kan antagas oskyldig, hvad blir då
revolutionen?» Men häraf drog han ej den naturliga
slutsatsen, att konungen blott borde oskadliggöras t. ex.
landsförvisas, utan den samma, till hvilken St. Just kommit: att han
utan vidare borde dödas. Ett så brutalt tillvägagående ville
visserligen ej girondisterne veta af, men öfvertygelsen om
Ludvigs brottslighet, ifvern att genom konungens dömande
visa sin republikanism beröfvade i allmänhet dem liksom
centerns flertal rent af förmågan att inse orättvisan af själfva
rättegången; särskildt blef detta fallet, sedan Roland den 20
Nov. i Tuilerierna upptäckt ett hemligt järnskåp,
innehållande en mängd både för konungen och andra personer
komprometterande papper[1], och den 3 December beslöts på förslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
