Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landsförvisas. Jakobinerne förstodo att undgå försåtet genom
att göra frågan till en principfråga om
folkrepresentanternas oafsättlighet; sektionerna förmåddes att petitionera mot
girondens tilltag att kränka denna princip i Egalités person,
och härigenom tvangs konventet att uppskjuta frågan till
efter konungens dom; girondisterne hade blott lyckats
ytterligare reta sina motståndare.
Den 9 Januari 1793 blef konventets utskott för den
allmänna säkerhetens upprätthållande (le comité de sûreté
générale) så ombildadt, att berget nästan helt och hållet
uteslöts därifrån, men girondisterne vågade ej söka genomföra
Gensonnés förslag (den 14), att polisuppsigten öfver Paris
skulle öfverlemnas åt det samma. Nu hade ock deras
skyddstrupper, de federerade, ankommit och desse voro verkligen till
en början lifvade af de bästa afsigter, såsom visade sig då en
deputation ur deras led den 13 Januari inför konventet
dundrade mot Septembermördarne och andra anarkister, men deras
patroner försummade att disciplinera dem och att skydda dem
för agitatorernas förförelsekonster. Redan under de närmast
följande dagarna lyckades därför jakobinerklubben och
kommunalrådet »förbrödra» dem med det parisiska nationalgardets
anarkiska element. I själfva verket befann sig sålunda
konventet, när konungens öde skulle afgöras, i den fanatiserade
pariserpöbelns våld.
Den 26 December 1792 hade Ludvig och hans
rättegångsbiträden blifvit hörda af konventet. I sitt väl utförda
försvarstal framhöll de Sèze med kraft, att rättegången stod
i strid ej blott mot den oansvarighet, som nationen beviljat
konungen, utan ock mot de i rättighetsförklaringen såsom
heliga stadgade juridiska formerna. Ludvig själf inskränkte
sig till att protestera mot en beskyllning hvaraf »hans hjärta
var sönderslitet», nämligen att han velat utgjuta sina
undersåtars blod.
Knapt hade han lemnat salen, förr än berget ville att
man skulle skrida till domens afkunnande; det lyckades dock
ej genomdrifva en så himmelsskriande oformlighet, och
tillfälle gafs sålunda att med ledning af försvaret diskutera den
anklagades öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
