Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biktfader Edgeworth, som stannat i Paris, trotsande lagen
mot de edvägrande.
På aftonen s. d. återsåg Ludvig för sista gången de sina.
I nära två timmar varade den hjärtslitande scenen. Natten
tillbragte konungen ensam eller med biktfadern. Efter några
timmars ostörd sömn mottog han kl. 1/2 7 på morgonen
sakramentet och afvaktade därpå lugnt sitt öde.
Myndigheterna hade vidtagit kraftiga anordningar mot
befarade befrielseförsök af rojalisterne; starka afdelningar af
nationalgardet bevakade gatorna från Tempeltornet till
afrättsplatsen. Kl. 8 på morgonen den 21 Januari infann sig
Santerre jämte tvänne kommunens ämbetsmän för att afhemta
fången. »Vänta», sade konungen med värdighet, »jag är
sysselsatt», hvarpå han aflägsnade sig för att mottaga
välsignelsen af presten, och gaf därefter själf uppbrottsorder. Mer än
1 timme varade färden, som skedde i vagn, och därunder
sysselsatte han sig blott med läsning af böner, som anvisades
honom af Edgeworth. Vid framkomsten tillbakavisade han
till en början bödelsdrängarne, som ville bakbinda hans
händer och klippa hans hår, men på Edgeworths uppmaning
underkastade han sig äfven denna sista förnedring. Uppstigen
på schavotten, äskade han ljud och utropade: »Fransmän, jag
är oskyldig, jag förlåter upphofsmännen till min död. Jag
beder till Gud, att det blod, som nu skall gjutas, aldrig må
återfalla på Frankrike; och ni olyckliga folk» ..., här
öfverröstades han på tecken af en officer med trumhvirflar. Kl.
22 minuter öfver 10 f. m. led Ludvig XVI en missdådares
död på samma plats, där förut hans farfaders staty varit
uppstäld och som 1795 invigdes åt enigheten[1]. Äfven radikala
tidningar, såsom Prudhommes, ja själfva Marats erkände, att
stämningen hela denna dag var tryckt i Paris.
Må vi här ett ögonblick stanna för att egna en tanke
äfven åt frågan om Ludvigs verkliga skuld eller oskuld. Om
man, hvilket ej torde kunna bestridas, har rätt att skilja
mellan en så att säga objektiv skuld och en subjektiv, mellan
den skuld, som individen ådrager sig genom hvarje fel, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
