Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till Caen, som var hufvudorten för den
normandisk-bretagneska resningen, och där Barbaroux, Guadet, Louvet,
Pétion m. fl. infunnit sig[1]. Den 28 Juni upprättades här af
ombud från båda landskapen en »centralförsamling för
motstånd mot förtryck», och en armé om ett par tusen man
bildades under befäl af kommendanten för kustförsvaret, general
Wimpffen, som anslutit sig till resningen. Girondisterna
ådagalade emellertid äfven nu samma brist på handlingskraft
som vanligt. De öfvertogo ej ledningen af det hela, ja grepo
ej ens själfva till vapen, utan inskränkte sig till att hålla tal
och skrifva manifest. Det var då ej underligt, om äfven
andra visade sig obeslutsamma. Arméen bestod till stor del
af värfvadt folk, och då Wimpffen den 7 Juli i Caen höll en
mönstring med nationalgardet för att skaffa förstärkning
anmälde sig 17 frivilliga. Redan förut hade han afsändt största
delen af sina trupper mot Paris under befäl af en grefve
de Puisaye, och den 13 Juli mötte denne vid Pacy-sur-Eure
en armé af nationalgardister och gendarmer från Paris. Vid
första skotten grepo de värfvade »federalisterna» till flykten
och ryckte med sig sina kamrater. Några kanonskott, som
aflossats under reträtten, utöfvade emellertid samma verkan
på den parisiska arméen, och båda härarne flydde åt hvar
sitt håll, antagligen utan att hafva förlorat en enda man.
Parisarne hejdade sig dock, och finnande vägen fri fortsatte
de sitt tåg, hvarefter Normandie hastigt underkastade sig.
Bretagne höll sig något längre och de flyktade girondisterna
begåfvo sig då i allmänhet dit[2], men till början af Aug.
hade konventet äfven här lyckats göra slut på motståndet.
Om Normandie ej förmådde skaffa girondisterne seger
öfver sina motståndare, skulle det emellertid bereda dem
hämd på den mest afskydde bland dessa. I Caen vistades då
en 24 års flicka af adlig börd, Marie-Anne-Charlotte de Corday
d’Armont, en ättling till sorgspelsförfattaren Corneille[3]. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
